Ellen lider av en mystisk sjukdom, som gör henne blek och svag. Hon inackorderas hos sin mormor, där hon hittar en gammal koffert med dagböcker på vinden. Böckerna är skrivna av Ellens namne och mormors mormor 1878, och när dem nutida Ellen läser om den olycksbådande östeuropeiske greve som uppvaktade hennes släkting inser hon snabbt att han måste ha varit vampyr.

Nutid flyter samman med historien när Ellen blir svagare och svagare av sin sjukdom. Samtidigt som Ellen den äldre kommer grevens hemlighet på spåren läggs Ellen den yngre in på sjukhus – där hon känner igen läkaren från sina feberdrömmar om greven!

Celia Rees är en påläst författare. Det fungerar bra i Häxa, där hon blandar kanoniska texter och teorier från olika håll till en självständig egen berättelse. Här fungerar det inte riktigt lika bra, blir lite mindre eget. Har du ens hört talas om vampyrer tidigare så känner du igen dem väl snabbt, och har du läst Dracula och andra klassiker känns det ännu mer förutsägbart.

Berättelsens vampyr är Dracula ut i fingerspetsarna – visserligen med en viss modern spets – de unga hjältarna har en hel del gemensamt med Mina och Jonathan Harker – och det i två versioner – medan fadern blandar drag av dr Seward med en stor dos av den kärleksfulle men lättduperade fadern i Carmilla.

Därmed inte sagt att Rees inte tillför något själv, eller att berättelsen inte är bra. Men klockren är den inte. Och det krävs en mycket begränsad belästhet inom genren för att historien ska kännas särskilt originell.

Författaren försöker göra en poäng av hur nutids-Ellen, som kan sin vampyrlitteratur, förstår så mycket mer är 1878-Ellen. Dracula var ju inte ens skriven då, inser Ellen. Det är förstås en parallell till hur läsaren i sin tur förstår mycket mer än båda Ellenarna, men fungerar inte till romanens fördel. När Ellen tänker ”Vampyrer fanns i sagor och sena skräckfilmer. Men den här dagboken beskrev verkliga händelser och var skriven av en verklig människa. Dagboken var på riktigt” så känner jag mer än nånsin att det här faktiskt bara är en roman.

Att viss spänning ändå infinner sig hänger snarare på berättartekniken än på berättelsen i sig. Även om inte heller det funkar lika bra som i Häxa så bygger pendlandet mellan två olika tidsplan upp förväntningar. Slutet har för all del ett mindre inslag av antiklimax, men är ändå lite fräscht oväntat.

Till Rees fördel talar också hennes förmåga att skapa pedagogiskt historiska miljöer och smarta och modiga hjältinnor. Hon finner plats för trovärdiga och starka tjejer i litterära motiv där de tidigare ofta fått nöja sig med roller som mjäkiga offer. Det har i alla fall jag svårt att låta bli att uppskatta.