Det finns ett ord som grävande kulturjournalister älskar. Det är egentligen. Tänk på det nästa gång du tittar på någon av SVT:s bildningsschaktare Babel, Sverige eller Kobra. Du kommer höra det hela tiden. I allt för många påannonseringar vill man undersöka hur någon del av kultursverige, en genre eller ett helt lands litteraturscen egentligen mår. Själv förstår jag inte riktigt vad ordet tillför i detta sammanhang. Smaka på det. Hur något mår och hur något egentligen mår. Vad något betyder och vad något egentligen betyder.

Därför blev jag glad när det gick upp för mig att Cecilia Davidsson har funderat på samma sätt kring detta ord. Det spelar nämligen en stor roll i denna hennes första roman. När det dyker upp är det kursiverat och jag garvar högt för mig själv. Det här är nämligen en bok som tydligt tvingar läsaren att själv bestämma vad den ska handla om och vem som är vem. Vad Davidsson vill är på intet sätt självklart och förmodligen är själva den frågan felställd eller åtminstone riktad mot fel person. Men det är en besynnerlig berättelse och det står klart för mig att Davidsson faktiskt är en humorist med stor kärlek för det absurda. Kanske är det därför som jag roar mig med att läsa boken som en allegori.

Så här skulle det ha kunnat gå till:

Författaren är en hyllad novellist. Kritikerna är eniga. De älskar henne. Hon har hos vissa blivit krönt till den nya svenska novellens drottning. Den stora stilisten. Men känner hon sig rättvist bedömd? Kanske eller kanske inte. Det kan ju som bekant vara en börda att bli definierad av andra, ett allt för tungt ansvar att axla. Därför vill hon bli kvitt sitt epitet, söka sig nya vägar. Hon bestämmer sig för att skriva en roman. Skrivandet förflyttar hon till teatern eller kanske skådespeleriet.

Huvudpersonen är en man som har tappat minnet. Han får hjälp av en sköterska som, medan hon sköter hans vardagssysslor, undersöker hans person. Hon försöker ta reda på vilket liv han har levt, varför inga anhöriga hör av sig och vad alla böcker och pärmar kommer från. Hon tror att han kan ha varit lärare eller något liknande. I bokens andra del återberättas korta episoder ur mannens yrkesliv. Man förstår att han har varit något slags privat instruktör eller terapeut i hur man uppför sig, i vett och etikett inom teaterkonsten. Följer man inte hans råd blir det svårt att komma någon vart. Utanför är det uppror i staden. Folk demonstrerar mot något. Mot den etablerade och goda smaken månne? Mannen fortsätter likväl med sina privatlektioner. Klienterna fortsätter att komma. Den ena knepigare än den andra. Med små tidsmarkörer låter Davidsson oss förstå att det utspelar sig för länge sedan. I tredje avdelningen hamnar vi åter i nuet och mannens lägenhet. Minnet och språket börjar nu så smått komma tillbaka. Eller är det bara ett spel med skötarna? Är det någon som utför experiment på honom? Måste han tappa minnet för att kunna fortsätta leva? Eller skriva, menar jag. Måste han hitta det igen?

Det är ungefär så jag läser Sjunken hjärna. Den är ett pussel av gåtor och tolkningsmöjligheter. Min hjärna sjunker och att det ”mesta är oskrivet är i stunden en lättnad” är kanske Davidssons egna ord för läsandet och en kommentar till förståsigpåarna? Men som du förstår har jag i själva verket ingen aning. Kanske det här är något helt annat? Att försjunka i spekulationer och gå vilse i analysens snårskog måste till slut vara roligast för författaren själv. Det bjuder jag på och det är en njutning.

För vad går läsning ut på annat än att man vill bli lurad, egentligen …