Det är svårt att inte bli patetisk när man skall beskriva eller recensera nåt man fallit pladask för. Lite som det där med att hålla tillbaka när man precis träffat någon man blivit förälskad i. Man skall kanske inte skicka alladinaskar varje dag och tänka sig noga för så man inte låter telefonen gå varm. Man skall spela spelet, vara mystisk och lockande. Djävligt, ljuvt och plågsamt är vad det är!

Ok, det är inte riktigt samma sak med en bok som med en person. Här handlar det inte om att relationen mellan mig och boken är i fara, den här boken kommer aldrig att be mig vara en fortsatt god vän, den här boken och jag kommer förmodligen alltid att älska varandra. Nej, här handlar det om att framställa boken på ett sådant sätt att du som läser det här också vill ta del av den. Och om min tes håller kanske det vore bra att hålla igen lite på berömmet.

Men det är svårt, lika svårt som att låta luren vara när man allra helst bara vill höra just den där rösten. Det här är nämligen fantastiskt! En fotobok, som vanligtvis inte brukar få mig på fall, har lyckats, eller rättare sagt Yann Arthus-Bertrand har lyckats. Med sin fotokonst och otroliga förmåga att fånga upp både vinklar och kanske framförallt aspekter från och av planeten vi bor på har han i princip lyckats golva mig. Fotona som är hämtade från hela jorden har motiv som man knappt trodde fanns. Det är både vackert och mycket tankeväckande.

Det finns text i boken också, om klimatet, miljön och förhållanden på planeten. Men jag kommer nog aldrig läsa dessa, säkert välskrivna texter. Det räcker mer än väl med själva bilderna. De säger allt det som jag tror står skrivet, att man skall ta vara på det som vi av någon anledning hamnat mitt i och på.

Jag skulle nu i princip kunna, med euforisk ton, beskriva varenda bild som finns med i boken men jag avstår och lyssnar på mitt eget råd. Det gäller ju att inte ligga på för mycket!