Bönder och judar är gjorda av samma skrot och korn. Du blir aldrig accepterad om du går runt och erkänner att du tvivlar på Guds existens. Är du snart trettio och väntar på att bli gift? Sluta hoppas, det är redan för sent.

Så var det i alla fall för hundra år sedan. Ibland är det roligt med historia. Stora delar av Martin Bircks ungdom utgörs av tankar om och beskrivningar av sådant som var tidstypiskt för sekelskiftet 1900. Det är inte roligt. Men anledningen till att det känns som ett evigt tjatande är att resten av boken är så fantastisk.

Den är fantastisk därför att den beskriver hur barndomens sorglöshet utvecklas till en tjugoårings håglöshet via gymnasistens framtidstro. Ingen annanstans finns den förvandlingen beskriven med sådan träffsäkerhet som i Hjalmar Söderbergs roman om stockholmspojken Martin Birck. Söderberg skriver om ungdomen så som Paulo Coelho skriver om kärleken och Herman Hesse skriver om själsliv.

Martin växer upp i ett tryggt hem och är under sin barndomstid "lycklig som en ört på marken, liksom varje litet barn med goda föräldrar och ett gott hem". Men så blir Martin äldre och tillvaron alltmer komplex tills han vid sjutton års ålder känner att han en dag kommer att kunna erövra världen. Relationen till föräldrarna, som en gång var så enkel, slutar fungera för de förstår helt enkelt inte hur Martin tänker och vad han vill. Martin drömmer om att skriva idéromaner. När jag blivit berömd kommer mamma att bli stolt, tänker Martin, och taggarna som borrar sig djupare in i sidan efter varje missförstånd kommer att evaporera. Med denna övertygelse lever Martin, tills han en dag inser att om någonting skall hända måste det hända nu. Men inget händer. Och håglösheten vinner.

Det är både skrämmande och hoppingivande att hundra år, elektricitet, världskrig och popmusik inte förändrat förnimmelsen av ungdom. Skrämmande därför att det ger fog för uppgivenheten. Det kanske är lika bra att kapitulera inför depressionen och sluta sträva för tydligen har människan alltid känt såhär och då kommer den väl alltid att känna så? Fast samtidigt betyder ju det att ingen genomlider det ensam.