Även den mest hårdhudade läsare lär få kväljningar och en krypande känsla i svalget av A Clockwork Orange. Alex och hans gäng har bytt älskog mot våldtäkt och ersatt fredagsbio med misshandel – att följa med på deras våldsorgier är ungefär som att leka med rakhyveln. Lite obehagligt och lite smärtsamt men spännande att se hur hårt det går att trycka innan blodet börjar strömma. Skillnaden är att Anthony Burgess låter offren vara gamla män som läser böcker om "Snöflingans mirakel" så att blods-fascinationen byts mot medlidande och kväljningar.

Anthony Burgess A Clockwork Orange är en av 1900-talets mest kända dystopier. Den beskriver en inte helt avlägsen framtid där våldet på gatorna eskalerat till ofattbara nivåer varpå rättssystemet och poliskåren svarar med korruption och brutalitet. Idag, drygt fyrti år efter att originalutgåvan publicerades, är det lätt att dra en lättnadens suck. För riktigt så illa blev det väl inte, i alla fall inte i Sverige?

Kan hända är dagens ungdom inte lika obarmhärtig som Alex och hans vänner. Men om den offentliga korruptionen inte ter sig lika grav som i deras värld är det bara för att svenskar är så bra på att dölja saker. Samtidens poliser och jurister vill inte hjälpa de utsatta. De vill förbättra statistik och tjäna pengar.

I Burgess värld mörbultar poliser folk som ser misstänkta ut utan att behöva oroa sig för repressalier. Idag har poliser pepparspray och telefonkataloger som hjälpmedel för att tillfoga smärta utan att lämna spår. Ser polisen någon de finner förarglig för de honom till polishuset, klär av honom kläderna och slänger in honom i en fyllecell ett obestämt antal timmar.

I ett samhälle där polisen jagar oskyldiga och advokater hovar in pengar utan värdig motprestation medan politikerna håller dem om ryggen är det viktigt att inse att A Clockwork Orange inte ligger långt från verkligheten. Den naiva synen att "det är mycket värre på andra platser" är det som håller korruptionen vid liv.