Utgiven | 2004 |
---|---|
ISBN | 9185267120 |
Sidor | 251 |
Orginaltitel | Tanin no kao |
Översättare | Leif Janzon och Lars Vargö |
Först utgiven | 1964 |
Vad betyder ett ansikte? Allt. Åtminstone för den som förlorat det, och som inte kan få tankarna att kretsa kring något annat än det förlorade.
Forskaren och jag-berättaren i Kobo Abes roman En annans ansikte har fått sitt ansikte vanställt bortom all igenkänning i en laboratorieolycka. Som bandagerat monster kan han inte längre fungera på sin arbetsplats eller i sitt äktenskap. Överallt möter honom medlidande, undvikande, kontaktlöshet. Han går in i den fruktansvärda, plågsamma ensamhet som kan driva en människa från sina sinnen, den iskalla förvridna ensamhet som upplevs tydligast mitt i en folkmassa.
Självklara mänskliga regler ifrågasätts plötsligt i tankarnas rundgång och utanförskapets nya relativism. ”Folk hetsar upp sig när det handlar om att upprätthålla disciplin eller vanor eller regler, men sist och slutligen är sådana företeelser deprimerande nog bara hus byggda på lösan sand, burna av ett tunt lager hud, det verkliga ansiktet.” Kan moral finnas för den som är utan identitet och utan socialt sammanhang? Och om utanförskapet är en frihet från spelregler, vilket värde har frihet när man lever i ett mänskligt vakuum?
Vi har myntat solidaritetsbegrepp som ”Alla människor är bröder”, men var finns en sådan ofantlig reservoar av imaginär kraft när främlingar räknas i enheter som hundratals miljoner? Skulle det inte vara bättre att försona sig med det faktum att andra är fiender, ge upp sådana luftiga och överdrivna förhoppningar och modigt ta sig över den rivna gränsen, där också livet ter sig logiskt. Skulle det inte vara tryggare att snabbt forska fram någon antikropp mot ensamhet?
Den antikropp mannen själv väljer att forska fram är en mask, en perfekt människoliknande mask som tillåter honom att utforska sin tillvaro som någon annan. Men liksom Mary Shelleys vetenskapsman skapar han ett monster, ett monster som har inte så lite att göra med mannens eget inre.
Anteckningsböckerna i romanen är mannens bekännelse, hans försök att förklara eller rättfärdiga sig själv, och textens ”du” är mannens hustru. Detta påträngande tilltal gör texten så mycket mera drabbande. Bildspråket är ibland förutsägbart och ofta oväntat i en välbalanserad, resonerande ton. Under den lugna ytan lurar paniken. Huvudpersonen tappar greppet, men klär in det i filosofiska resonemang, gör tillbakalutad spekulation av det som är en skärande kris. Han vet inte om han försöker hitta tillbaka eller om det han söker är hämnd.
Huvudpersonens distans är en ytlig sådan, och tillsammans med honom drabbas vi av den plötsliga insikten av hans sjukliga ensamhets egoism. Och vad gör man när allting faller sönder? Man bara plockar ihop bitarna och fortsätter på samma spår, på vilket spår som helst. Gränsen suddas ut mellan offer och förövare.
Det här är plågsamt, tänkvärt och stundtals väldigt vackert.
Publicerad: 2005-01-30 00:00 / Uppdaterad: 2010-07-23 13:46
En kommentar
Har läst den här boken. Så underbart fängslande, bildspråket är överväldigande och fantastiskt! Har aldrig mött en sådan författare med makten att fånga läsaren så starkt med sina ord som Kobo Abe. Recensionen är också väldigt bra, du har sammanfattat mästerverket bädligt skickligt. Väldigt psykologisk och djup bok, stundtals förvirrande, men ytters bra!
#
Kommentera eller pinga (trackback).