Oj.

En sak kan man i alla fall inte beskylla de sexderton för: de har inte fegat den här gången.

Vi möter fyra ungdomar i Wien i slutet på 50-talet, påpassligt nog från olika samhällsklasser. Vi har Sophie, adelsflickan som drivs till ”smutsen” av leda och förakt för sina neurotiska föräldrar. Har aldrig behövt kämpa för någonting i sitt liv och njuter av att manipulera folk. Tvillingarna Anna och Rainer, från medelklasshem med SS-far som slår och våldtar. Anna, olyckligt kär, proklamerar kärlekens död och fyller hålet med hat och meningslöst sex. Rainer, som tror sig vara en ledare, förläser sig på franska filosofer och tar i så han skiter knäck för att känna samma äckel och existentialistiska ångest som Sartre och Camus. Hans, arbetarpojken med far som dog i koncentrationsläger och en mor som tror att frälsningen ligger i partiet, medan han bara vill komma sig upp här i världen och slippa ifrån fattigdomen. Helst tillsammans med Sophie, men han nöjer sig med Anna tillsvidare.

De är förenade i föraktet för varandras bakgrund och dragningen till varandras kroppar, och tar ut det på världen i bitterhet och meningslöst våld. Det går inte att missa, Jelinek säger det rakt ut. Det stör jag mig först lite på.

Anna går lös på honom och tänker: Så fint det känns att jag äntligen kan få släppa loss mitt starka hat nånstans, utan att behöva rikta det mot mig själv där det skulle vara på fel plats.

Men det finns en poäng i det där; de är inte dummare än att de själva inser att de står utanför, och det är ett martyrskap de gärna bär. De är offer för samhället, men odlar dessutom myten om sin egen offerstatus för att åtminstone ha en identitet. De är utestängda både av tvång och fri vilja.

En given koppling är förstås A Clockwork Orange, men lite grann tänker jag också på Robert Musils Mannen utan egenskaper, som också utspelar sig i Wien men under året innan första världskrigets utbrott. Trots att två storkrig kommit och gått och ett mäktigt kejsardöme sablats ner till en liten alprepublik skildras samma skygglappsförsedda samhälle som inte låtsas om att saker har gått på tok och tror sig gå vidare med sina liv. Precis som hos Musil är de stora idéerna här bara tomma ord; alla fina ideal har blivit till ursäkter att förakta andra och inget mer. Den enda som verkligen tror på något är Hans mor, och hon har uppenbarligen inte ett skit för det. Men Jelinek har inget behov för Musils och Burgess humor, hon bara öser svärta med största skyffeln hon hittar. Man måste inte veta något om österrikisk historia för att fatta; ofta känns den kusligt aktuell. Ungdomar som klär sig i svart, förklarar att de är missförstådda och står utanför samhället – var har jag Marilyn Manson-plattan…

Något lättläst för den stora pocketshopmassan är det här knappast. Inte så att hon skriver svårt, tvärtom, hon har ett härligt flyt i språket, iskallt, precist – men det är sannerligen ingen bok man blir glad och nöjd av. En enda lång spya mot ett samhälle där Jelinek inte egentligen kan liera sig med någon, vare sig med föräldragenerationen som mer eller mindre villigt ställde sig på Hitlers sida eller med deras barns egentligen patetiska försök till uppror. Ändå får man en motvillig sympati när gänget reagerar på det enda sätt som verkar sunt i en förljugen värld: knytnävar. De utestängda – både boken och huvudrollerna – skulle väl helst vilja spränga hela skiten i småbitar, inte för att bygga upp något nytt utan bara för att bli av med det.

Det är starkt.

Det är jävligt starkt.

Jag vet inte om jag VILL ta till mig den här boken.