1953 plockar Hans Arbogast upp en ung flyktingkvinna som vill ha lift. Deras slumpartade möte utvecklas till en eftermiddagspassion och Arbogast hävdar själv att Marie Gurth dött oförklarligt i hans armar och att han i panik har gömt kroppen. Men på intet sätt orsakat hennes död. Rättvisan anser något helt annat och dömer honom till livstids fängelse för mord.

Efter 13 år i fängelse blir en författare intresserad av fallet Arbogast och ger sig in i ett överklagande av domen tillsammans med en läkare och en advokat och där börjar fallet Arbogast sin resa mot frihet.

Huvudpersonen Arbogast förblir genom boken en distanserad karaktär vilken man varken känner sympati eller avsmak inför. Han är helt enkelt konturlös och det tecknas aldrig en särskilt ingående bild av Arbogast – trots att han givetvis är det mest intressanta med boken. Vilken slags människa blir man efter 14 år i fängelse? Hur överlever man att vara oskyldigt dömd? Hur kompenserar man 14 år i fängelse? Det finns en uppsjö av frågor man gärna skulle se en diskussion kring. Men huvudpersonen väcker inga som helst starkare känslor hos läsaren vilket känns otroligt underligt. Han är bara för långt bort. Arbogast själv saknas.

Det författaren istället får sagt är att ingenting är säkert och ingenting består, inte ens innanför murarna på ett tukthus. Världen är föränderlig och våra gränser och ramar, både etiskt, moraliskt och juridiskt flyttas ständigt. Men diskussionen kommer aldrig riktigt igång utan än en gång anas bara frågeställningarna utan att några förslag till svar eller analys ges.

Jag har svårt att sätta ens en genreetikett på den här boken. Förlaget kallar den kriminalroman men det finns inga som helst lösningar i den här boken. Och det är inte frågan om vem som egentligen mördade Marie Gurth som står i centrum. Man anar Arbogasts sanna personlighet men kommer den aldrig så nära inpå livet att den erbjuder en lösning till frågan om han verkligen var oskyldig. Även om det förstås är det som är gåtan.

Fallet Arbogast är inte en dokumentär historisk skildring. Den är ingen kriminalroman i ordets traditionella bemärkelse. Den har inga tydliga anspråk. Och jag tröttnade rätt fort. Det finns ett försonande drag i skildringen av tidsandan och i vissa passager får Hettche till det där lilla extra i karaktärstecknandet. Men för det mesta är det tyvärr bara rätt trist.