"Skönlitteratur" står det här ovanför. Det här är alltså, märk väl, en roman av och om Per Hagman – självbiografiskt, men utan löfte om att varenda ord är sant. Men strunt i det, sanningshalten i varje enskild mening är väl egentligen ganska ointressant så länge boken själv håller.

Vi möter vår hjälte i ett flygplan på väg mot Arlanda. Han borde vara på väg hem, men han känner sig inte hemma i Stockholm, han är trött på stan och allt den innebär för honom…

Inget på tv och ingen vill ha mig.
Jag sitter här ensam med en dator full av porr men varenda playmate känns som skäggiga damen.
Ingenstans att gå, ingenting att ta mig för.
Att komma hem brukade vara en schlager, men det var så längesen. Nu känns det mest som att lyssna till en radio som står och brusar mellan stationer.

Alltså drar han igen. I resten av boken får vi följa honom medan han rastlöst åker från stad till stad i Europa och Nordafrika i jakt på ett ställe han kan kalla "hemma". Han föder upp en falk i Kairo, flirtar med franska servitriser, skjuter heroin i Tunis, blir misshandlad i Alexandria och får panik i Köln. Hela tiden med blicken fäst i spegeln, allmänt icke-nöjd trots att han inte borde vara det ('sorglösheten är min stora sorg'), med fingrarna dansande i bekanta mönster över laptopens tangentbord, och hela tiden utan att hitta det han söker.

"Bekanta mönster", ja. Att komma hem ska vara en schlager är, ärligt talat, ganska tjatig. Många meningar och tankegångar är så ofta återkommande att man nästan skulle kunna tipsa Alga om att lansera The Per Hagman Drinking Game. (Drick ett glas varje gång: Hagman använder någon av fraserna "mitt barnsliga leende", "hundra playmates i min dator", "schlager" eller diskuterar falkar, kokain eller caféer; svep hela flaskan varje gång Hagman använder "tjejmiddag", "Seven Eleven" eller "Tomas Ledin" som metafor för Sverige; osv. Hur gott ölsinne du än har lär du vara tämligen knall halvvägs igenom boken.)

På sätt och vis fungerar det; kännetecknet för en bra schlager är ju det där välbekanta, enkla, refrängen som sätter sig fast, och fan vet om han inte rentav höjer ett halvt i de sista kapitlen. Han vill vara den där storögde grabben med barnsligt leende som lyssnar på eurodisco och flyter ovanpå, han vill ha kontakt med den 14-åriga tuggummituggande tjej han säger sig ha inombords… Han är faktiskt farbrorn som inte vill bli stor. Och det där leendet som möter oss redan på omslaget och sedan återkommer minst en gång per kapitel blir nästan en besvärjelse, en självuppfyllande profetia; så länge han har det kan han aldrig bli vuxen – men problemet är ju att han ändå är trött på det liv han levt de senaste 10-15 åren. Alltså försöker han mässa bort de onödiga delarna, det onödiga bagaget han dragit på sig. Han tar avstånd från allting han tycker känns oäkta och konstlat; att han sen gör det under rubriken "roman" får man tolka som man vill.

Bitvis gör han det mycket bra. Men upprepandet och gnället går mig ändå efter ett tag på nerverna, i synnerhet när det kombineras med Hagmans korthuggna, halvpoetiska prosa. Kanske är felet helt enkelt att jag inte har något till övers för schlagers, men om det inte vore för det att Hagman verkligen kan skriva kunde detta blivit nästan outhärdligt självupptaget. Man antas redan från början ha charmats av fenomenet "Per Hagman" och vilja veta hur det är att vara han; gör man inte det är det lätt att undra varför man sitter och läser igenom alla dessa sidor med Hagmans betraktelser om Hagman (boken bränner till som mest de gånger han faktiskt möter någon annan människa) och om han inte skrev det här mer för sig själv än för någon annan. Det finns inget som säger att "självutlämnande" automatiskt är lika med "bra", och i och med att Hagman föraktfullt tar avstånd från allt som inte lever upp till hans egna krav på själslig fettfrihet får åtminstone jag svårt att ta till mig stora delar av boken. (Vilket han antagligen skulle ta som ett bevis på att han har rätt, men det bjuder jag på.)

Mot slutet väver han ändå ihop det, det där leendet blir mindre forcerat och han lyfter äntligen blicken och ser sig om. Där mår han som bäst, och där är han som bäst. 'Tänk om [...] det som var fantastiskt eller dramatiskt i verkliga livet per automatik blev fantastiskt i en bok', skriver han… ja, tänk. Då kanske den här hade blivit bättre än bara "bra".