Vikingar – härjade kämpar som for ut för att plundra och slåss i resten av Europa. Så ser ju myten ut åtminstone. I dagens läge vet vi att den bilden av ”vikingarna” är väldigt förenklad. Visst förekom det plundringståg, kanske framförallt i västerled, men även fredlig handel med olika länder – även långväga ifrån. ”Viking” var för övrigt inte ett namn nordborna satte på sig själva, utan var ett ord för sjöfart och senare också en sjöfarare.

Att ”vikingarna” var mäktiga krigare råder det dock inte någon tvekan om. Mindre känt är dock att de hade en mycket särpräglad kampidrott med ett intrikat utvecklat ideal för hur en kämpe skulle uppföra sig i strid. Än idag lever spåren av denna kampidrott kvar på Island i det som kallas glima-brottning.

Författaren Lars Magnar Enoksen försöker i den här boken ge en samlad bild av hur det vikingatida samhällets stridskonst såg ut. Stor tonvikt ligger då på att beskriva just glimabrottningen – dess teknik liksom dess ideal och regler. Även om den moderna glimabrottningen inte är identisk med den historiska, så menar sig Enoksen kunna belägga olika historiska kontinuiteter (genom att ur historiska källor spåra förändringar i regler etc).

Enoksen beskriver också andra stridsformer än enbart glimabrottningen, liksom hur det vikingatida krigarsamhället var uppbyggt. För det använder han sig av en rad olika bevarade källor, framförallt utdrag ur olika kväden och diktningar, liksom bilder från stenristningar.

Som läsare får man inledningsvis en grundlig genomgång av de olika källorna som senare kommer att användas i boken. Därefter blir det snabbt mycket otydligt vad som hämtas ur vilken källa. Enoksen redovisar ibland direkta citat ur olika källor, och diskuterar och analyserar dem ingående. Lika ofta förs dock en diskussion utan att någon direkt källa refereras, vilket gör det oklart vad diskussionen baserar sig på. Boken är rikligt illustrerad av författaren själv. Ibland kanske lite väl överpedagogiskt illustrerad.

Andan i boken får mig dock mest att tänka på skildringar av det chevalereska riddareväsendet. Vikingar skildras som kämpar med höga ideal (vilka underförstått efterlevdes). Här finns ingenting med om den råa, plundrande vikingen som så ofta annars figurerar i beskrivningarna. Det problematiska i Enoksens bok är att alla källor som talar om detta utesluts (slump eller systematik?), utan någon vidare diskussion alls. Synd, kan man tycka.

Boken är dock en välskriven partsinlaga, så för den som är intresserad av det tämligen nischade ämnet kan det utgöra ett väl så god läsning.