En stad omvandlas alltid. Det är dock inte så ofta som en förändrad stadsmiljö ger upphov till någon bredare folkrörelse. Ibland händer det dock, och ett exempel på det var de omfattande protesterna kring den planerade omvandlingen av Stockholm under mitten av 1990-talet. Aldrig tidigare har ett stadsbyggnadsprojekt väckt sådan uppmärksamhet, konstaterar författaren inledningsvis själv i den här boken.

Det mest kontroversiella av alla dåtida byggplaner var utan tvekan det s.k. Dennispaketet (efter dåvarande riksbankschefen Bengt Dennis som förhandlade fram paketet). Här skulle en rad nya motorvägar byggas runt stadens kärna, för att underlätta massbilismen. Beslutet fattades i tysthet bakom slutna dörrar, många menade att det var rent odemokratiskt fattade beslut där vanligt folk inte hade fått en chans att tycka till. Ett myller av rörelser kom därför att motsätta sig de här byggplanerna. Med olika medel, och även i viss mån olika mål på längre sikt (även om det kortsiktiga målet att stoppa Dennispaketet var gemensamt), arbetade man för att upphäva besluten och stoppa bygget.

I den här boken skriver etnologen Ulf Stahre om några av de folkrörelser som var centrala i kampen mot motorvägarna. Det är inget försök till en heltäckande historik, utan Stahre väljer att titta närmare på fyra av de organisationer som var viktiga – samordningsnätverket Ur tid är leden och organisationerna Alternativ Stad, Socialekologisk Aktion och Haga-Brunnsvikens vänner. De är utvalda både därför att de i sig var mycket viktiga i arbetet, men också för att de sammantaget väl illustrerar de många olika kampmetoder och arbetssätt som de olika folkrörelserna begagnade sig av.

Boken inleder med en bakgrund till hela konflikten och går sedan in på detaljstudier av de olika rörelserna. Vid det laget blir det dock mycket upprepningar av vad som sagts tidigare. Ibland undrar jag om det är så att Stahre tidigare har publicerat somligt av materialet separat, och här har samlat ihop det i en gemensam volym. Boken hade tjänat på en grundligare redigering, så att många av dessa upprepningar hade rensats bort (tillsammans med en del irriterande korrekturfel).

Stahre försöker avslutningsvis också sätta in denna stadsmiljörörelse i ett bredare, teoretiskt perspektiv – inte minst i en kontext av globalisering och de protester som detta har fört med sig. Många av de organisationer som var involverade i arbetet mot Dennispaketet kom nämligen senare att överföra mycket av sin energi på det området.

Det jag kan tyckas saknas är en djupare diskussion om, och försök till utvärdering av, effekten av de olika kampmetoderna. Hur effektivt var egentligen sabotage, demonstrationer eller insändarskrivande? Och framförallt en diskussion om synergieffekter mellan dem – hur effektivt hade lobbying och insändarskrivande varit utan sabotage, och omvänt?

Folkrörelserna vann iallafall kampen mot Dennispaketet den gången, planerna skrotades officiellt 1997. Men trots det har två av de mer kontroversiella delarna – Norra och Södra länken – blivit verklighet sen dess (Södra länken är färdig, Norra Länken är under konstruktion). Och de andra delarna ligger fortfarande i byrålådan, i vänta på bättre tider för bilism-lobbyn.