Henning Mankell har aldrig varit rädd för att slå på stora bongotrumman. Det ska han delvis ha all heder för. Men ofta har han tagit i så trumskinnet inte bara spruckit utan även pulvriserats. Den ondska han dränkt den skånska myllan i genom böckerna om Kurt Wallander är stundtals parodisk. Om det fanns ett världsmästerskap för landskap i bestialisk kriminalitet med internationella kopplingar, ja då skulle Skåne åka in i häktet med en riktig brakseger på samvetet.

I Innan frosten sparas det liksom tidigare i serien inte heller på krutet. Serie och serie för den delen – Wallanderserien avslutades ju egentligen redan 1998 med Brandvägg, men det stoppar inte Mankell från att damma av sin tjocke hjälte. För att undkomma kritik om att han vägrar förnya sig har han dock i Innan frosten ändrat fokus. Bokens huvudperson är Wallanders dotter Linda, som nu utbildat sig till polis och är på väg att börja tjänstgöra i … ja just det – Ystad. Man trillar ju inte av stolen direkt.

Men åter till krutet. Boken börjar med att någon eldar upp svanar som i förtvivlan försöker flyga bort från en säker död. Snart stegras bestialiteten när en ungtjur står i lågor hos en bonde. Men Mankell vore inte den han är om inte boken innehöll några fasansfulla mord på människor också. Mördandet börjar med att en äldre dam hittas död med händer knäppta i bön i en koja i skogen. Låter det inte bestialiskt? Jag glömde visst nämna att det bara är det avkapade huvudet och de likaså avsågade händerna som hittas i kojan.

Som sig bör när Mankell står för dramaturgin finns det även i denna roman en koppling tillbaka i tiden till ett exotiskt land. För att variera sig är det inte i Afrika historien börjar den här gången, utan i Sydamerikas mörka djungler i Guyana år 1978, där en fanatisk religiös sekt begår ett kollektivt självmord. Jag tänker inte dra några djupgående Knutbyassociationer, men Mankell har ju inte helt fel när han i Innan frosten visar hur sektliknande religion kan slå över i djup tragedi. Men verkligheten har ännu – tack och lov – rätt långt kvar innan den spöar fiktionen i det här fallet.

Av den lätt ironiska tonen i den här recensionen så här långt kan man lätt dra slutsatsen att jag inte gillar Innan frosten. Det är inte sant. Trots sin osvikliga känsla för makabra överdrifter är Mankell ett unikum inom svensk kriminallitteratur som man inte tafsar på hur som helst. Som trogen Mankelläsare blir man inte besviken eftersom Innan frosten både är spännande och nagelbitande. Att han dessutom låtit Stefan Lindman från sin förra deckare Danslärarens återkomst (som ju inte var en Wallanderhistoria) flytta till Ystad och teama upp bredvid Kurt himself gör ju inte saken sämre.

Men Henning Mankell har en riktigt stor brist. Han är rent ut sagt värdelös på att skriva bra dialog. Den pretentiösa tonen slår ibland över och enbart exempel. Några exempel (och jag ber om ursäkt ifall någon tycker jag tar i i överkant nu):

Jag har läst lite historia de senaste åren. Det förefaller mig som om brott aldrig varit så lönsamma i Sverige som idag. Ska man hitta en motsvarighet måste man gå tillbaka mycket långt i tiden, innan Gustav Vasa samlade oss till ett rike. Då, i småkungarnas tid, innan Sverige blev Sverige, rådde en förödande oordning och laglöshet. Vi skyddar knappast lagligheten längre. Det vi gör är att hålla laglösheten inom någorlunda uthärdliga gränser.

Wallanders kollega Martinsson samtalar med Linda Wallander när hon besöker polisstationen för första gången i sin roll som polisaspirant. Låter precis som nåt en utsliten medelsvenssonpolis skulle slänga ur sig lite spontant vad?)

Jag förstår inte hur en ung vacker flicka som du kan välja att ägna sitt liv åt att bli polis. Jag föreställer mig att poliser befinner sig i ständiga slagsmål. Som om delar av det här landet bestod av människor som tumlade runt i ett riktigt drängslagsmål. Och att poliserna är indragna i en sorts evighetskamp för att skilja alla dessa människor åt.

Linda Wallanders kompis Annas mamma Henrietta talar om för Linda att hon inte borde blivit polis.)

Det är knappast såna tider att kvinnor rör sig i öppen terräng hur som helst. Jag går aldrig ut om jag inte har hundarna. Det smyger omkring många konstiga människor i det här landet.

(Ett kvinnligt vittne utfrågas av Kurt Wallander. Mankell älskar att använda fraser i stil med "i det här landet", eller "vad händer med Sverige?". Hans utgångspunkt är alltid att alla människor har nåt annat land att jämföra med när de klagar på hur osvenskt Sverige blivit. Hans samhällskritik är inte särskilt sublim.)

Det sista exemplet är dock min favorit:

Jag snokar. Jag tjuvlyssnar. Jag är den där människan som står bakom alla draperier och hör och ser allt som sker i hemlighet. Det värsta är att jag inte skämtar. Det har med min syn på den ekonomiska verkligheten att göra. Där om någonstans, i marknadsekonomins stora katedral, måsta man veta vilka pelare man ska gömma sig bakom för att kunna stjäla sig till dom bästa informationerna.

(22-åriga Margareta förklarar för Linda Wallander hur det kommer sig att hon har så bra koll på en person i sitt studenthem som hon egentligen inte gillar. Pelarna i marknadsekonomins stora katedral!? Kom igen nu.)

Men som sagt – spännande är Innan frosten trots allt nästan hela tiden. Att läsa en Henning Mankelldeckare är ungefär som att käka på McDonalds. Du vet exakt hur det kommer att smaka, och därför går du dit.