Normalt när man läser böcker av Faber behöver man inte läsa många sidor för att känna igen hans karaktäristiska prosa. I fallet Sugar läser jag hela den omfångsrika romanen utan att någon gång känna igen mig.

En stor del av förklaringen är givetvis att det är första gången jag läser honom på svenska. Översättningen är habil, men en språkbegåvning som Faber är omöjlig att göra rättvisa i en översättning och hans personliga stil går oundvikligen förlorad. Men det är inte hela förklaringen, sanningen är att Sugar som roman betraktad skiljer sig markant från det han skrivit tidigare. Sugar är i alla avseenden en mer "klassisk" och konventionell roman än det Faber brukar skriva.

Det tog Faber ett decennium eller så att färdigställa Sugar och mycket av den tiden gick åt till att göra historiska efterforskningar för att det 1870-talets London som beskrivs i boken skulle bli så autentiskt som möjligt.

Innan jag började läsa boken var jag rädd att Faber skulle ha försökt pressa in så mycket som möjligt i boken av den kunskap han förvärvat för att all den tid han investerat inte skulle kännas bortkastad. Den känslan infinner sig dock inte, han tycks nöja sig med att utnyttja kunskaperna när han behöver dem.

Nu är jag långt ifrån någon expert på 1870-talets London och kan därför inte uttala mig om i vilken mån han lyckats med att autentiskt skildra denna tid och stad, den enda miss jag hittar är att olika karaktärer i boken vid ett fåtal tillfällen använder sig av ordet "robot", ett ord som fick sin spridning genom Karel Capeks R.U.R. som skrevs först runt 1920, ordet robot fanns med andra ord garanterat inte i 1870-talets London, å andra sidan kan det ju också vara översättaren som tagit sig friheter. I vilket fall som helst är det ju bara en petitess i sammanhanget, hade jag inte varit ett stort fan av Capek hade jag förmodligen inte ens reagerat på det.

Huvudpersonerna i Sugar är främst den prostituerade unga kvinnan med samma namn och William Rackham, motvillig arvtagare till faderns affärsimperium. Faktum är att det är Williams möte med Sugar som får honom att axla rollen som affärsman av den anledningen att han behöver mer pengar om han skall kunna köpa loss Sugar så att han får ha henne för sig själv. Däri finns navet utifrån vilket romanens berättelser skjuter iväg som stenskott i olika riktningar och mer än så vore bara onödigt att avslöja.

Man lär aldrig känna karaktärerna i Sugar så till den grad att de blir förutsägbara, man vet aldrig riktigt hur de kommer att agera eller reagera vilket onekligen känns uppfriskande. Det är mycket däri bokens drivkraft ligger, i det faktum att man inte får något grepp om karaktärerna och därför inte heller någon känsla för var de är på väg, eller vart de skall föra historien.

Bokens huvudberättelse innehåller egentligen inte i sig så många spänningsmoment av den typ som gör att man hela tiden drivs att läsa vidare, man läser inte vidare för att få svar på frågor utan för att överraskas. Även om jag saknar den säregna eftersmak jag brukar ha efter att ha läst en bok av Faber så går det inte att förneka att Sugar är en riktigt bra bok, väl värd den tid man investerar i att läsa dess närmare 900 sidor.