Recension

: A capella
A capella Michel Faber
Brombergs
6/10

En fröjdefull sång

ISBN 91852515542
Sidor 136
Orginaltitel The Courage Consort
Översättare Caj Lundgren

Om författaren

Michel Faber
Foto: Eva Youren

Michel Faber föddes i Holland, växte upp i Australien och bor numera i Ross-shire i Skottland. Hans noveller har vunnit ett antal priser och hans debutroman, Under the Skin, som kom ut 2000 hyllades av kritikerna och såldes till 11 stora förlag utomlands. Under The Skin nominerades även till ”The Whitbread Book Award” för bästa debutroman. The Book of Strange New Things är hans sjätte roman.

Sök efter boken

Michel Fabers A capella blir min introduktion till en författare som debuterade 1999. Sedan dess har han levererat romaner och noveller i samma takt som han har lovordats och prisats. Som en utmärkt skildrare av historiska miljöer, och framför allt en säker hand som suger sig in i sina karaktärers universum, slog han till med Sugar – kvinnan som steg ur mörkret. 2002. Njutbar språklig begåvning, sums it up.

Jag håller med. Det är en njutning att glida över hans formuleringar. A cappella gavs ut 2002 på engelska. Och jag tror fans av Faber redan har svalt den senaste översättningen med hull och hår. För snabbt går det. Den är kort till skillnad från Sugar som ligger på 876 sidor.

Courage Concorts, en a capella vokalensemble, repeterar hårt på den belgiska landsbygden inför framförandet av Pino Fugazzas, en infant terrible, mästerverk Partitum Mutante. Ett kvasiintellektuellt stycke som omhuldats i en dimridå av genalitet. Egentligen en falsk jävel som spelar på sitt italienska låtsastokiga envishet. Eller nåt i den stilen.

Hur som helst består the Courage Consorts av fem medlemmar vars gemensamma nämnare, i det här fallet sången, förenar dem. Men det är inte där handlingen ligger snarare dröjer den sig ständigt kvar i Cathrine Consorts trasiga själsliv. Den hakar upp sig vid de onämnda konflikter som tyst ekar i varje konversation och diskussion mellan medlemmarna. Men A capella är också en hink vatten som har kastats ut, och frusit till ett tillstånd av blixthalka. På den isen glider jag fram med orden under mig. Faber är välformulerad, till den grad att innehållet far förbi. Eftertanken kommer när pärmen slutits.

För mig blir det slutligen en samling trasiga människor som envist slår sig fördärvade mot en omöjlig komposition. De stångar sig själva och varandra blodiga i kampen mot stycket som helt enkelt inte går att pressa ner i deras halsar. Slutligen erkänner Partitum Mutantes upphovsmakare, per telefon, att stycket har ett inneboende fel. Det förlösande orden ställer ensemblen på kant.

Okej, Faber lämnar dörren på glänt. Jag vill läsa mer av honom. Men A capella känns inte sällan som något Faber själv med nöd och näppe har pressat in på några sidor för sakens skull. Det är mer en uppvisning kanske ett mellanspel, om än vackert, men ack så glatt och ljummet engagerande.

Ranald MacDonald

Publicerad: 2006-05-10 00:00 / Uppdaterad: 2011-04-09 12:34

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #2018

Inga kommentarer ännu

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?