Hilja Agnevik är snart 50 år, men har aldrig bott ensam. Till det yttre är hon som vem som helst, en aning grå och blek kanske, men inte särskilt annorlunda. Men hon har aldrig bott ensam, har aldrig stått på egna ben. Hon är kuvad av sin äldre och sjukliga syster Karla, intryckt i en anonym hyreslägenhet på Kungsholmen i Stockholm som de delar. Några barn har hon inte, även om hon fortfarande drömmer om det. Via sitt jobb som biträde i en blomsterbutik har hon träffat Göran, en grå och trist tjänsteman, men ändock en man, som hon tror att hon kanske älskar. Men även i förhållandet till honom är hon hunsad, han är gift och har inga planer på att göra henne till någon annan än den andra kvinnan. Hilja har fastnat, och förstår inte hur hon ska komma loss. Vid 50 års ålder väntar hon fortfarande på att livet ska börja.

En dag kommer en osympatisk man in i butiken för att sända ett blommogram till den berömda skådespelerskan Jennifer Ask. Hilja och Jennifer var oskiljaktiga som barn, men gled ifrån varandra som tonåringar och har senare aldrig möts igen. Händelsen startar en process i Hilja, hon börjar drömma om en återförening med sin barndomskamrat, en upprättelse för de dryga 30 år av förnedring hon levt i sedan hennes mamma tog sitt liv och därmed tvingade henne samman med den äldre och dominanta Karla. När så deras bror Kristian råkar nämna att han i sitt jobb som mäklare fått i uppdrag att sälja Jennifers villa, följer Hilja med ut på visningen. Denna till synes rätt så anspråkslösa händelse får långt större konsekvenser än någon av dem trott.

Att beskriva mer av handlingen i Inger Frimanssons Mörkerspår är svårt eftersom så mycket mer egentligen inte händer. Trots att boken till det yttre är en deckare som här och där innehåller fragment av en sjuk sexmördares tankar, dröjer det ända till slutet av boken innan något brott sker. På baksideskonvolutet står att någon recensent kallat Inger Frimansson för den "psykologiska deckarens svenska drottning". Jag ska ärligt säga att jag aldrig riktigt fattat vad en psykologisk deckare är. Kanske är det en deckare som egentligen handlar om något annat än det brott den utger sig för att handla om. För det är precis vad Mörkerspår gör. Det är en berättelse om en rätt så tragisk kvinnas försök till frigörelse från en dominant och elak storasyster. Det är en bok om en liten människas rätt till ett eget rum, om min illa dolda stöld från Virginia Woolf tillåts. Som en sådan roman är Mörkerspår rätt lyckad. Frimansson är bra på att teckna levande karaktärer, och Hiljas fåfänga strävan att bli något mer än en grå mus känns väldigt äkta och är gripande.

Men någon kriminalroman är inte Mörkerspår, inte på riktigt. Den rumphuggna avslutningen, där en deckarintrig till sist dyker upp med en visserligen ganska otippad vändning, känns påklistrad. Kanske är Mörkerspår ett psykologiskt experiment i "vardagsdeckargenren". Tyvärr är det inte ett särskilt lyckat sådant.