Jag blev väldigt fäst vid Arne Törnqvists förra diktsamling Bröstvärn. I den boken fick jag poesi som jag vill ha den serverad; som en vederkvickande doft från nejlikor, ingefära och en stång kanel, stigande het ur en kopp konjaksspetsad glögg.

En sån poesi, komplex men välsmakande i sin kryddning, avsmakar man gärna i favoritfåtöljen framför en sprakande brasa, särskilt såhär års. Har man varken öppen spis eller emma duger den bra på köksstolen under fläkten eller på bussfärden (hur ofta händer det egentligen, borde man bli bättre på det?)

Här dryftar vi brukspoesi (detta underbara ord) och sublim centrallyrik (inte lika roligt) i en värmande mix.

Arne Törnkvist avled under våren (2003) i sviterna av en obotlig cancer. Liksom Bröstvärn (som kom till tiden efter att hans hjärta sviktat under en vistelese i Paris då han fick firas ner från femte hotellvåningen i ett brandsegel till väntande ambulans), präglas I veka livet i stora delar av dödstankar, men här framträder döden med skarpare siluett.

Onekligen begripligt, definitivt gripande.

Härmed utnämner jag I veka livet till den bästa diktsamlingen jag läst under året som gått!

Smaka på:

Jag tog en buss på måfå
och hamnade härute
Nu vill jag tillbaka till centrum
där livet pågår aktuellare än någonsin
Men chauffören gör sig ingen brådska
Han har stigit av och tänt en cigarett

Törnkvists metaforer landar lika självklart som höstens löv eller den blötsnö som nu faller utanför mitt fönster. De följer smidigt med i det större sammanhanget, i diktens nyckfulla vindriktning.

Ja, husdoktorn Ekelut (i alla fall min), vars själasörjande ande fortfarande och i allra högsta grad tassar omkring i månget författarskap, finner här en sann broder i de dikter när han tillät sig ge antiken på båten.

Inför döden var de lika ödmjukt upproriska.

Just därför skimrar svärdseggarna så blankt.