Jag blev väldigt fäst vid Arne Törnqvists förra diktsamling Bröstvärn. I den boken fick jag poesi som jag vill ha den serverad; som en vederkvickande doft från nejlikor, ingefära och en stång kanel, stigande het ur en kopp konjaksspetsad glögg. En sån poesi, komplex men välsmakande i sin kryddning, avsmakar man gärna i favoritfåtöljen framför […][...]