Ibland är det svårt att veta om man bör ta Leif GW Persson på riktigt allvar. Karln rymmer – precis som sin frände Jan Guillou – inget som helst mått av självdistans eller tvivel på sin egen förmåga. Det spelar ingen roll om det sker i rollen som nestor i Efterlyst på TV3, i uttalanden i media (häromveckan gladdes han över beskedet att riksmordskommissionen ska läggas ned genom att konstatera att ”de där tomtenissarna har ju för fan knappt styrfart” i Expressen) eller i sina polisromaner, där han bjuder på cynismer och skeva ironier över det svenska polisväsendet som ingen annan. Det finns gott om exempel. Här följer ett, från sidan 47 i En annan tid, ett annat liv:

Bäckström var liten, fet och primitiv medan Wijnbladh var liten, smal och pimpinett. Tillsammans kompletterade de varandra utmärkt och de trivdes också med att arbeta ihop. Bäckström ansåg att Wijnbladh var en feg halvfikus som man inte ens behövde höja rösten åt, han gjorde ändå som man sa, medan Wijnbladh betraktade Bäckström som en förståndshandikappad koleriker som var rena drömmen att jobba med för den som föredrog att själv ha läget under kontroll. Eftersom de båda också var totalt inkompetenta uppstod det heller inga slitningar på sakliga eller andra yrkesmässiga grunder och kort och sammanfattningsvis utgjorde de rena radarparet.

Bäckström är i det här fallet polisen som kommer att leda den mordutredning kring vilket En annan tid, ett annat liv kretsar. En patetisk homofob till halvfigur som man gör sitt bästa för att önska livet ur som läsare. Ett av Perssons syften med sina kriminalromaner verkar vara att idiotförklara delar av den kår han – åtminstone delvis – själv tillhör. Och det kan man ju tycka vad man vill om. Men en sak är säker: Det är oerhört underhållande.

En annan tid, ett annat liv är en roman om ett simpelt och till synes ganska okomplicerat mord som sker i Stockholm 1989. Kring detta har Leif GW Persson spunnit en intrikat deckarväv som tar sitt avstamp i ockupationen av västtyska ambassaden i Stockholm 1975, och avslutas med tillsättandet av en ung kvinnlig försvarsminister år 2000. Historien kretsar som vanligt i Perssons kriminalromaner kring poliserna Lars Martin Johansson och hans vän Bo Jarnebring, även om de sedan länge gjort skilda karriärval och egentligen bara ses vid ett par tillfällen i romanen. Historien är i sig egentligen inte särskilt krånglig om man lägger ut den som en rak linje från 1975 till 2000 när väl sista sidan är läst, men trots att romanen är skriven kronologiskt utan några egentliga tidshopp på en saklig och enkel prosa, tar det sin tid innan pusslet kring mordet är löst. För trots att Lars Martin Johansson alltid hävdar att motivet till ett brott är ointressant, visar det sig här betyda allt.

Det som skiljer Leif GW Persson från de flesta av sina deckarkompisar, är att han besitter stora kunskaper om det samspel (eller brist på det) som finns mellan den politiska makten, poliskåren och säkerhetstjänsten – såväl den civila som militära – i Sverige. Eller så gör han inte det på riktigt, utan ger bara sken av att göra det. Spännande är det i vilket fall som helst när han effektivt beskriver hur nervositeten växer inom maktens korridorer när den tilltänkta försvarsministerns namn plötsligt kopplas samman med ockupationen av ambassaden 1975. Samtidigt rymmer hans polisromaner stora mått av realism. Här bjuds inte på några bestialiska skalperingsmord utförda av 13-åriga skånepågar iförda indianskrud som i Henning Mankells Villospår, nej, här tar mördaren vad som råkar ligga framme, en simpel förskärare, och sänker den i offrets rygg med ett enkelt hugg när tillfälle ges. Trots enkelheten och faktumet att endast en person tas av daga lyckas Persson hålla spänningen uppe i över 400 sidor. Bara det är värt applåder.

Till sist kan man ju fundera över författarens syfte med att ständigt utmåla den svenska poliskåren som till stora delar totalt befriad från hjärnceller. Vill teoretikern och akademikern Leif GW Persson bara häckla sina mer ”riktiga” poliskolleger? Eller är det verkligen så illa ställt? I sånt fall är det ett under att inte fler brott sker.