Det skulle kunna ha varit så här:

Erlend Loe läser Den gamle och havet, Jorden runt på 80 dagar och På drift och bestämmer sig för att skriva en barnbok! Den ska skrivas i ett svep, utan uppehåll, orden och meningarna ska komma i precis den ordning de dyker upp i Loes huvud, den ska handla om truckföraren Kurt som hittar en jättestor fisk på jobbet, tar med sig fisken och sin familj på en resa runt i världen där de besöker olika platser och diggar både läge och människor.

I och med de svenska framgångarna med bl a Naiv. Super och Blåst har Alfabeta beslutat att översätta delar av Loes tidigare produktion, bl a barnböckerna om Kurt.

Kurt och fisken är en barnbok som i vissa kretsar benämns som ”kult” och ”tokrolig”, ”en bok lika mycket för vuxna som för barn". Och att det sista citatet stämmer kan jag skriva under på, ety när jag under två kvällar läste den som ”godnattsaga” för min nioårige son var det nämligen jag som hade mest skoj. Det är ganska kul och trivsam läsning, men ”tokrolig”? Nja, snarare framkallare av små leenden då och då. Den innehåller en humor som passar trötta vuxna, eller vad sägs om följande visdomsord, uttalade av en norsk skidåkare familjen träffar på Antarktis:

Något måste man göra, säger han. Och när man väl är ute och åker skidor så är det bra att ha ett ställe att åka till. Då vet man att när man kommer dit, så har man åkt klart. Annars blir det ju bara att man åker och åker och aldrig stannar.

Robban Broberg, släng dig i väggen!

Språket är enkelt och rullande rakt igenom hela boken, och paradoxalt nog finner jag detta vara både det bästa och sämsta med boken. Det rullar och rullar och så börjar något nytt och så kommer de på en sak där och träffar en snubbe där… Det flyter riktigt bra, men emellanåt blir det lite väl enkelt och entonigt.

Jag vet inte om det är meningen att boken ska ha någon sensmoral, men när bokens 103 sidor är lästa tänker i alla fall jag ”borta bra, men hemma bäst”.

På sin hemsida svarar Erlend Loe så här på frågan om vad som är skillnaden för honom med att skriva för barn respektive vuxna: ”…det viktigste er nok at jeg vil at barnebøker skal slutte i en slags optimisme, ting skal gå nogenlunde bra.” Och ungefär så känner jag för boken, optimistisk och någorlunda bra, mysig och småkul läsning, en barnslig paus i livet, som att se ett Papphammar-avsnitt, roligare ju tröttare man är.

PS. Boken är illustrerad med charmiga svartvita teckningar av Kim Hiorthöy. DS.