Den 30:e september 1995 dödades Osmo Vallo. Han hade blivit "omhändertagen" av Karlstads-polisen eftersom han var narkotikapåverkad och ansågs störande. Men de två involverade polismännen var inte särskilt omhändertagande i sin hantering av Vallo. Polisens hund bussades gång på gång på den obeväpnade missbrukaren. I efterhand kunde rättsläkarna räkna till sexton eller sjutton djupa hundbett. Poliserna sparkade, enligt tolv olika vittnen, Vallo i ryggen utan att det fanns någon anledning till det. Den skrämde narkomanen försöker fly, ropar på hjälp – men vem ber man om hjälp, när det är polisen som trakasserar en?

Åtta av vittnena beskriver hur de ser att en av poliserna – när de väl hade brottat ned Vallo och satt handfängsel på honom – "trampar" eller "stampar" på den liggande och fjättrade mannens nacke, varvid ett knakande ljud hörs. Vittnen intygar också att poliserna satte ett knä i ryggen, i höjd med hjärtat på honom. Vittnen talade om ett nytt, tydligt knakande, flera våningar upp i trappuppgången i huset där incidenten utspelade sig. Vid det laget reagerar Vallo inte längre; han är död. Dräpt, fastbunden och liggande, av två stora och beväpnade poliser.

Men det här är bara början på en lång historia som bara växer. De två poliserna får genast sitt närmaste befäls stöd och beskydd. Rättsläkarna säger sig inte kunna bestämma dödsorsak. Trots åtta vittnen. Trots tydliga revbensbrott och blodsutgjutelser både i nacken och på ryggen. Istället skyller man på att mannen hade tagit en överdos knark – även fast man visste att doserna som mättes upp i hans kropp låg långt under dödlig dos. Polisens interutredare och åklagaren lägger ned fallet. De båda poliserna kommer undan med en obetydlig reprimand för sin hantering av hunden. Att de dödat en narkoman spelar således ingen roll.

Men Vallos mamma, Signe Modén, gav sig inte så lätt. Under flera år kämpar hon i motvind för att försöka få klarhet och rättvisa. Det är en ojämn kamp, där alla de "rättsvårdande" instanserna håller varandra om ryggen. Ingen utomstående vill ta i ärendet – alla tvår sina händer. Men så nappar SVT:s grävande samhällsprogram "Striptease", och lyckas i sin tur locka in den stridbare rättsläkaren Jovan Rajs på ärendet. Men det är först i och med att Rajs får riksåklagarens uppdrag att göra en ny utredning som det börjar hända något.

Rajs genomför, tillsammans med en kollega, de nya utredningarna och till sin förvåning upptäcker de inte bara slarv och misstag – utan direkta och medvetna oegentligheter. Rättsläkare som medvetet ljuger och vantolkar sina egna fynd. Andra rättsläkare som försöker dölja bevis (som exempelvis den krossade halskotan, som undanhålls de oberoende utredarna). Myndigheter som täcker över det som skett, och avskriver ärendet. Eviga cirklar där alla frågar efter nya utredningar, för att slippa fatta beslut i frågan.

Allt detta dokumenteras i Jovan Rajs bok "Fallet Osmo Vallo". Det är en skandalös bok, som säkerligen – för att inte säga förhoppningsvis – kommer att reta gallfeber på somliga inblandade potentater. Det kan de gott förtjäna.

Idag vet vi – till stor del tack vare bland annat Jovan Rajs – vad som hände Osmo Vallo. Men det officiella Sverige vägrar att se sanningen i vitögat. Det är förmodligen allt för många personer på höga poster som har haft fingrarna i syltburken. Allt för många som har hållit varandra om ryggen när det blåst. Och skulle man nu börja erkänna att fel har begåtts så är det många huvuden som skulle behöva rulla. För att inte tala om de sjutton liknande fall Rajs räknar till som egentligen kan ha avskrivits på samma oegentliga sätt. Bättre då att stoppa huvudet i sanden. Jag undrar om samma sak hade hänt om den dödade hade varit någon annan – säg sonen till en högt uppsatt politiker eller företagsledare – och inte som nu, en knarkare med invandrarbakgrund?

Det mest tragiska är att det inte är förövarna, och alla de olika medlöparna som har hängts ut, och fått straff för vad de gjort. Istället blev det en av de få individerna med civilkurage – den iranska läkaren Ben Saleh – som tidigt vågade gå ut och tala om polismisshandeln, som kom att hängas ut för att han påstods ha brutit mot läkarnas sekretessregler. Men inte skulle sekretessreglerna skydda mördande poliser? Rajs får själv också en släng av sleven när han börjar blanda sig i fallet.

"Fallet Osmo Vallo" är en intressant bok; den blandar den ganska torra rättsläkaren Rajs, med individen Rajs som gärna gör paralleller till Bibeln eller grekisk mytologi. Boken är strålande, kanske inte för att den är så väl skriven, utan för att den väcker så viktiga frågor; kan ett samhälle betrakta sig som ett rättsamhälle om saker som dessa kan ske ostraffat? Finns det personer som kan stå ovanför lagen? Hur ska ett samhälle hantera en situation när rättsröta finns hos de rättsvårdande instanserna? Och är det bara personer som själv har en bakgrund i andra kulturer – Saleh, Rajs – som är tillräckligt fristående från och kritiska till det svenska systemet för att våga stå upp för rättvisan även i konflikt mot kollegor och överhet?

Som pricken över i kan nämnas att en av de inblandade poliserna "belönades" för sin insats med att få åka till Bosnien. Syftet var att lära bosnierna hur demokratisk polisutövning går tillÂ… Verkligheten överträffar som så ofta annars dikten.