Om man inte visste bättre skulle man undra varför människor i USA flyttar så ofta, byter jobb så ofta. Inget snack om att inte söka jobb någon annanstans för att man inte vill flytta ungarna från hockeyträningen eller att man inte vill pendla mer än max en halvtimme om dagen. Man har inget val. A-kassehandläggarna har liksom inte någon regionalpolitisk agenda i USA.

I Barbara Ehrenreichs förra bok, "Nickel and Dimed" provade hon på att jobba med de sämst betalda, hårdaste jobben. Hon levde som en av de rättslösa i det gigantiska Wal-Mart som är arbetsmarknaden för lågutbildade. Det var lätt att sympatisera med städerskan som inte vågar gå hem trots att hon brutit foten eller den ensamstående mamman som har tre jobb bara för att kunna betala hyran och köpa mat.

Nu uppfinner hon en ny identitet åt sig, som en fd hemmafru som vill ut på arbetsmarknaden igen, för att jobba inom marknadsföring. Hon ger sig själv en budget och börjar söka jobb, övertygad om att inte behöva söka länge. Snart inser hon att det enda som bjuds är seminarier med kursledare som ger obehagliga "Magnolia"-vibbar och märkliga karriärcoacher. Dessa coacher har ett gemensamt: De har själv inga jobb, så de skapar ett jobb åt sig själva genom att ta hutlöst betalt för att hjälpa andra söka jobb. Fiffigt, men någonstans hänger det inte ihop.

De är många, akademikerna som finner sig utestängda från arbetsmarknaden. De lägger ned tusentals dollar på coacher, seminarier, mässor och luncher med "potentiella arbetsgivare" som inte leder till någonting. Deras hus förfaller,deras tänder blir allt sämre, deras äktenskap spricker. Iklädda allt luggslitnare kostymer kämpar de på, bara för att få höra att anledningen till att de inte fått något jobb är att de inte har tillräcklig tillit till Jesus. Exakt hur Jesus ska kunna fixa jobb åt dem är dock höljt i dunkel.

Usch, det låter hemskt men det går inte att känna samma upprördhet inför mellanchefen som fått sälja frugans bil som inför den hårt arbetande mamman i "Nickel and Dimed". Kanske för att någonstans finns ändå misstanken om att dessa människor tycker att de är lite för fina för att ta okvalificerade jobb. När de väl gör det, märker de att de inte klarar det. Problemet är att de är en osynlig grupp. För rika för att kunna få någon form av bidrag eller Medicare, men för fattiga för att kunna klara av lånebetalningar och att skicka barnen till college.

Ehrenreich lyckas inte få ett enda betalt jobb under sin sejour som arbetssökande akademiker. Däremot har hon betalat X antal dollar till coacher, privata arbetsförmedlare och andra. Hon, liksom många andra är beredda att flytta vart som helst, för nästan vilket jobb som helst, men det spelar ingen roll. Rationaliseringarna har gjort många mellanchefer och akademiker överflödiga och för dem finns ingen hjälp att få av samhället. De är inga, osynliga, de medelålders arbetslösa. Det är otäckt att följa hur hennes medsökande förlorar värdigheten. "Körd" har inte fått samma genomslagskraft som "Nickel and Dimed" men den visar med all önskvärd tydlighet baksidan av den amerikanska drömmen. Om du inte längre är lyckad, så är du ingen.