Perversum gav mig inte mycket. På baksida står det att Perversum lever utanför lagen, utan skrupler eller moraliska betänkligheter. Ord som skulle passa bättre in på 70-talets kiosklitteraturhjälte Remo.

Boken kan beskrivas som Perversums sista bekännelser. Hon är en före detta författare som nu äntligen ska skriva sina innersta tankar, samtidigt som hon lemlästar sig själv i blodiga sexlekar. Hon vill hämnas på ett sjukt samhälle där den brutala porren har blivit det enda uttrycket för närhet och bekräftelse. Ett samhälle som betraktar kvinnor som enbart penetrerbara kroppar med otaligt många kaviteter.

Hon känner sig utanför, förbisedd och kanske missförstådd. Det driver henne mot den slutgiltiga uppgörelsen med sin egen ångest. En rad unga offer får sätta livet till. Ont ska med ont förgås, som det heter.

Problemet med Perversum är inte bokens ambitioner. Problemet är hur det hela framställs. Språket är svulstigt och det finns en tröttande passion för abstrakta formuleringar och ålderdomliga uttryck. Mycket därför tror jag inte på Perversums berättelse. Tonen är pubertal och effektsökande. Könsord, stympningar och tjocktarmsblottläggningar räcker inte.

Jag kan inte jämföra Perversum med något annat än just kiosklitteratur. Lika pervers. Ändå garvar jag åt en del enradingar som ”ni vet hur det är, alltid lika svårt att tänka klart med ett avbrutet ollon i örat” och bitvis anar jag en djupare mening, som jag tillslut tappar bort bland allt glägg.

Däremot gillar jag små kaxiga förlag som utmanar jättarna. Blå Katt säger sig var Sveriges minsta förlag och ger ut oprövade debutanter. All heder. Kämpa på. Men jag hoppas att de kommer att hitta ett starktare kort och den kultroman som de kanske letar efter. Dit når inte Perversum och jag har svårt att tänka mig att något annat förlag skulle ge ut den.

Läs hellre Anja Snellmans Rädslans geografi eller Helen Zahavis En jävla helg om du är intresserad att läsa om kvinnlig hämnd mot det patriarkala samhället.