Hur kommer det sig att det är Västerlandet – eller, som det under senare år har kommit att kallas, Nord – som har kommit att dominera världen? Varför var det inte Kina som tog på sig den rollen? Eller Indien, Egypten, Aztekerna?

Och vad var det i den västeuropeiska kulturen som gjorde att man ansåg sig ha en rätt att kolonisera, förtrycka och dominera andra kulturer? Vad är det som gör att många europeer och amerikaner än idag ofta anser sig förmer än många andra kulturer? I den här boken försöker den tunisiska författarinnan Sophie Bessis spåra det idéhistoriska arvet bakom tankarna om västerlandets överhöghet.

Inledningsvis är det en mycket spännande och läsvärd bok, när Bessis går tillbaka i historien till tiden då de stora ”upptäcktsresorna” inleddes. Tankar om att sprida kristendomen, uppblandade med tankar om en europeisk ras (skild från exempelvis judar och araber), kom att spela en viktig roll bakom dessa resor. Senare kom nya tankar om upplysningen och civilisationen (och därmed tanken om att den vita mannens börda att upplysa och civilisera resten av världen) att ta över allt mer. Den ”vetenskapliga” rasismen kom allt mer att ta över från den religiöst betonade. Och allt det här kom med tiden att ta sig uttryck som USA:s doktrin om deras ”manifest destiny”, liksom kolonisationen av hela världen.

Bessis spårar också samma tankar bakom mer välmenande projekt, ända fram till vår samtida bistånds- och utvecklingspolitik. Även den, menar hon, bygger i grunden på att det finns en modell som är värd att efterliknas, som är ett föredöme – nämligen den västeuropeiska/Nords modell. Någonstans här förlorar sig dock Bessis väldigt mycket in i en, vid det här laget, tämligen utsliten diskussion om den samtida globaliseringen och dess effekter. Ganska många sidor ägnas åt en diskussion där det inte känns som särskilt mycket nytt tillförs.

Det är först när hon mot slutet av boken återigen börjar diskutera synen på andra kulturer – och exemplifierar med ett område hon känner väl, nämligen Nordafrika – som det åter börjar bli intressant. Här försöker hon visa på hur motsägelsefulla många nordafrikanska länder i verkligheten är, men hur svart-vit och enkelspårig bilden av dem ofta är. De Andra är främmande och exotiska, inte värda att betraktas närmare än just som de Andra. Inte så konstigt, kanske, att förslagen till lösningar för dessa länders problem ofta också blir mycket enkelspåriga.

Bessis skriver väl, även om vissa delar av boken som sagt kanske hade kunnat avvaras. Men för den som är intresserad av global idéhistoria är den här boken väl värd en läsning.