För ungefär ett år sedan fick jag höra talas om en bok med namnet Den hemliga historien, författad av Donna Tartt. Jag skaffade fram boken, läste den, slukade den; jag blev såld. Vilken tur, i alla fall för mig, att hon vid samma tidpunkt gav ut sin andra bok efter nära tio års tystnad.

Donna Tartt blev kultförklarad efter sin debutroman. Hon tillhörde då det amerikanska Bratpack-gänget. De var unga debuterande författare från medelklassens USA som både var förmögna och välutbildade. Inspirationen till deras författarskap hämtades i de flesta fall ur konsumtionssamhällets baksida som blomstrade under åttiotalet. Bland dem finner vi bland annat Brett Easton Ellis, Jay McInerey och Tama Janowitz.

Även om handlingen i Tartts första roman, Den hemliga historien är förlagd till ett litet kyligt universitet i New England, inte en storstad, återfinns våld, mord, droger och apati som ett resultat av samhällets destruktiva utseende. Men precis som romanens titel skapar Tartt något nästintill obeskrivligt, en hemlighetsfull känsla, en mystik. Den är helt enkelt laddad, nästan övertänd, av spänning.

The Little Friend kastar dig däremot rakt in i den svettiga amerikanska södern, in i ett klasskillnadernas samhälle. Harriet, en flicka i tioårsåldern lever i en emotionellt störd familj. Hennes mamma famlar runt i hemmet i ett ständigt apatiskt tillstånd. Harriets syster sover mer än gärna förbi sina dagar. Edie, mostern, och hushållerska Ida blir över för att ta hand om hemmet. Harriets far är utflugen sedan länge, lockad av livets goda. Sammantaget har detta gjort Harriet till en envis ensamvarg. En som kan bita ifrån och ta vara på sig själv.

Harriet bestämmer sig en dag för att ta reda på vem som mördade hennes bror Robin. Broderns död är omhuldad av hemlighetsmakeri och familjemedlemmarna, utom Harriet som var alltför ung när mordet skedde för att minnas det, undviker mer än gärna att diskutera det känsliga ämnet. Robins död är på så sätt orsaken till det lama intresset från omgivningen för Harriet. Hon själv minns ingenting om broderns död och famlar till en början i mörkret efter ledtrådar. Allteftersom klarnar bilden, i alla fall för Harriet. Hon misstänker, på vaga grunder, en av bröderna i den halvkriminella white trash-familjen Ratliffs som mördaren av hennes bror.

The Little Friend känns ofta ljusår ifrån Tartts debut. Det enda som överlevt är ett dunkelt lurpassande skuldmotiv. Som snart förvandlas till en tagg i ögat. Tartt upprepar om och om igen hur Harriet upplever sin omvärld och hur hon som ett barn ständigt skuldlägger sig själv för vuxenvärldens irrationella handlingar och beslut. Den fängslande upplevelsen från debuten har gått förlorad. Förvisso flyter de första kapitlena på i maklig takt men sedan saktar tåget in och stannar vid varje station.

Visst finns det engagerande avsnitt i boken, men lika snabbt som Tartt ökar tempot slår hon av på det. Rusar in i väggen. Hennes utvikningar tar överhanden och blir nästintill kvävande. Och visst finns det intressanta bifigurer med i historien, men tyvärr ägnas mest utrymme åt Harriet och Ratliffs. Efter det cirka 400 sidor långa mittenpartiet befinner jag mig plötsligt, och faktiskt snopet, i upplösningen eller vad det nu ska kallas.

Det hela är läsbart, avkopplande, och periodvis mystiskt spännande. Men alltför ofta tråkigt och mödosamt. Jag tycker att Tartt skulle ha satsat ett eller två år på att redigera boken, korta ner den, och fokusera på handlingen. Då hade det hela säkert stuckit ut mer från mängden av duktiga författare. En nyfiken läsare ska ge sig i kast med Tartts debutroman. Om du sedan inte kan hålla fingrarna i styr, vilket jag inte tror att du kan, så kan du läsa The Little Friend. Jag för min del tänker stega vidare i rask takt utan några som helst föreställningar om vad Tartt kan tänkas publicera i framtiden.