Paul bor tillsammans med sin mamma. Livet är tryggt och bra. En dag förändras emellertid allting: mamma skaffar en kille som dessutom skall flytta in i deras hus. Vad händer? Jo, självklart. Paul slår bakut blir den buttre tvärtemotkillen eller den ingetallssägande surputten. Vi har hört det förut! Ingen skall få ta den utflyttade pappans plats eller …

Med tidens och insiktens dämpande effekt lägger sig dock bitarna på plats och allt visar sig till slut bli ganska bra. Väldigt oväntat!

Som ni förstår blir man varken överraskad eller särskilt mycket gladare av den här historien. Inget nytt under solen. Men visst kan det finnas behov av böcker för och om barn som tar upp problem som kan uppstå vid skilsmässor t.ex. plastföräldraskap eller saknad av en frånvarande förälder. Problemet med den här boken är bara att den är för dålig och knappast kommer att uppskattas av den tilltänkta målgruppen. Därtill är den alldeles för slentrianmässigt ihoprafsad. Knorr och finness saknas.

Inte heller illustrationerna som ibland kan uppväga en torftig historia något höjer betyget. Både figurer och saker är kluddigt fula. På varje individ har exempelvis Jacky Gleich envist kladdat dit röda fläckar på kinderna som gör att alla mer eller mindre liknar clowner vilket rimmar dåligt med historien.

Nej, det här är på det hela inget bra. Det fyndigaste som författaren klämt fram är att döpa den trumspelande plastpappan till Ludwig. Det säger allt!