Vi har börjat se en ny motståndsrörelse växa fram – en regnbågskoalition mellan olika sociala rörelser, som alla arbetar mot samma omänskliga ekonomiska system (nyliberalismen) i en enad kamp. Konsumenter, miljörörelser, fackföreningar osv. – alla tillsammans… Det är i varje fall det budskap som den här antologin vill försöka ge.

Men i praktiken är det inte riktigt det budskap som jag tycker kommer ut av boken. Uppsatserna behandlar i väldigt liten utsträckning om rörelser inom det nya ”motståndet”. Vilket ”nytt” motstånd är det egentligen man talar om? Hur skiljer sig det från äldre sorters motstånd? Vilka ingår i det ”nya” motståndet? Det finns uppsatser om invandrares situation – och om att deras tystnad i den etablerade ”politiska” debatten kan tolkas som en form av motstånd mot etablissemanget. Det finns uppsatser om konsumentmakt och kön/genus, om kapitalism och fackföreningar. Men inget av det här är väl egentligen särskilt nytt? Så vari ligger nyheten?

Och i än mindre grad talas det om regnbågskoalitioner rörelserna emellan. Några av författarna talar om behovet av allianser. Men det är väl knappt någon, faktiskt ingen, som går in på det mer konkret. Hur skulle det gå till? Vem ska närma sig vem? Hur löser man konflikter? Vilken roll ska koalitioner spela? Hur eniga måste vi vara för att kunna samarbeta – ska vi ha en gemensam vision om framtiden, eller räcker det med att vi ser en gemensam fiende i dagsläget? Bara för att ta ett exempel; många inom fackföreningsrörelsen kan kanske betrakta miljörörelsens åsikter om (noll-)tillväxt som utopistiska och världsfrånvända, medan miljörörelsen omvänt kan anse att fackföreningarna är tröga, byråkratiska och konservativa i frågan. Det är många såna här motsättningar man måste komma förbi – för att inte tala om olika organisationskulturer och -strukturer – om man vill uppnå hållbara regnbågskoalitioner. Men jag saknar en djupare diskussion om det.

Så vem ska då en sån här bok rikta sig till? I inledningen talar Ingemar Lindberg från Agora om fyra målgrupper: forskare, regeringen, nya sociala rörelser och fackliga organisationer. Men många av de frågeställningar som Lindberg där tar upp som viktiga för respektive grupp att fundera över tycker jag inte blir särskilt väl belysta i uppsatserna. Bara för att ta ett exempel: Vad betyder det att de sociala rörelserna ska komma över sin ”nejsägaridentitet”? Betyder det att vi ska försöka hitta en gemensam plattform för framtiden? Men finns det då, som t.ex. Naomi Klein ofta framhåller, inte ett värde i den nya mångfald som finns bland många av de nya rörelserna; att vi kan samarbeta utan att ha en monolitisk ideologi som alla eftersträvar.

Missförstå mig inte, många av uppsatserna kan vara nog så intressanta och tankeväckande. Maktperspektivet som många av författarna framhåller är lysande och alldeles nödvändigt, och något jag hoppas får mer genomslag i den politiska debatten. Men det känns oklart vem man egentligen skriver för? Om man nu vill bemäktiga de maktlösa – går det att göra genom att forskare utreder maktfrågor? Genom att (mäktiga) politiker blir lite mer insiktsfulla?

Det är väl kanske bara forskarnas frågeställningar som i högre grad verkligen tas upp till diskussion. Inte förvånande, med tanke på att det med två undantag är professorer och docenter som skriver, och många av uppsatserna känns tämligen akademiska. Jag vet nu inte hur mycket många av författarna är, eller känner sig vara, en del av något nytt ”motstånd”. Men det är kanske lite betecknande att de två uppsatser jag fann mest givande var just av de två icke-akademikerna, två personer med egen klar förankring i någon rörelse – Ann-Sofie Hermanssons diskussioner om fackföreningens roll att verka för frihet och makt över livet, och motverka alienation, och inte bara som tidigare främst verka för högre löner; respektive Mats Wingborgs uppsats om nya fackliga strategier och ideal i radikala fackföreningar i Syd. Mer av den här typen av mer praktiska idéer hade jag hoppas på.