Den japanske författaren Haruki Murakami (född 1949), med sju böcker översatta till engelska bakom sig, finns på svenska representerad med bara en enda bok, novellsamlingen Elefanten som gick upp i rök och andra berättelser, (Gedins förlag, i översättning av Eiko och Yukiko Duke).

Den inledande berättelsen i den novellsamlingen, ”Uppdragarpippin och tisdagskvinnan”, utgör också inledningen till den väldiga romanlabyrint som kom 1997 och vars titel i svensk översättning skulle bli ungefär ”Uppdragarpippins krönika”, även om jag mer vill associera till Anthony Burgess A Clockwork Orange, och ett slags gökursaktig mekanisering av människans psykiska tillstånd.

The Wind-Up Bird Chronicle börjar, precis som Murakamis novell, i en detaljmättad, nästan troskyldigt naiv, vardagsrealism, som snart nog, med obeveklig kraft, vrids över i en mardrömsaktig surrealism, med allt vad detta innebär av glidande gränser mellan dröm och verklighet och ständig osäkerhet på vad som är bild och spegling.

Huvudpersonen är en ung avhoppad lägre tjänsteman på en juristbyrå som inte verkar särskilt angelägen att på nytt ta sig in på den hårda japanska arbetsmarknaden, utan istället (helt ojapanskt får man anta) låter dagarna gå fyllda av husliga omsorger och ett lagom engagemang i hustrun, som medmänniska och länk ut i samhället, när denna under berättelsens gång allt senare kommer hem från sitt dagliga slit – och de möts samtalande över köksbordet en kort stund innan tröttheten driver henne till sängen för intet annat än att just bara sova.

Men vad som så här långt ser ut att arta sig till en vältecknad samtidsbild vidgas i samband med hustruns plötsliga försvinnande till att bli både en krönika över Japans senare historia, med koloniseringen av Manchuriet och kriget mot dåvarande Sovjetunionen, och en infernalisk satir av dagens mediastyrda samhälle där makt tycks stå i direkt relation till retorikens tomhet, och där framgång beror mer på personligheters gångbarhet i tevemediet än på deras eventuella substans och ärlighet.

Vår hjältes sökande efter sin försvunna hustru flätas snart samman med en ofrivillig resa genom ett samhälle som på ett absurt sätt är både uppsökande och undflyende. I vad som bara kan liknas vid en modern variant av Orfeus- och Eurydikemyten stiger berättelsen bokstavligen ner i underjorden för att med en rad parallella berättelsespår spegla samhälle, psyke och myt mot varandra.

Om vår Orfeus till sist förmår rädda sin japanska Eurydike, det vill säga sin egen psykiska hälsa, tillbaka till livet och verkligheten igen vill jag inte avslöja här. Men på vägen får läsaren sig till del, både en krönika över japansk historia, och en personlig utvecklingsroman med psykoanalytiska dimensioner, samt en bedövande vacker romankonstruktion som inom sig bär på en sådan rikedom av berättande och gestaltad smärta att det mer än väl skulle ha räckt till för ett dussin romaner av ordinärare snitt.

Och det är väl denna imponerande rikedom som till sist lockar fram den enda kritik man kan rikta mot romanen, nämligen att det då och då känns som om det blir lite för mycket av det goda. Men sådana anmärkningar utgör dock ingen allvarlig kritik mot en roman som från första sidan till den sista är ett sant läsäventyr.