Det finns utopier av olika slag, skriver Anders Ehnmark i förordet till sin nya bok. Onda och goda. De onda stakar ut den enda vägen medan de goda försöker visa på vägskälen. Inspirationen till detta hämtar Ehnmark hos Marx diskussioner om skillnaderna mellan Nödvändighetens och Frihetens rike. Uppenbarligen handlar boken om det senare. I Frihetens rike kan man, efter att på förmiddagen gjort det nödvändiga ”jaga räv på eftermiddagen och skriva en essä på kvällen”. Kanske lite för mycket engelskt 1800-tal för min smak, men enligt Ehnmark skall det hela handla om att ha roligt.

Så börjar författaren genom ett antal resereportage världen över att fundera över vad det roliga är. Roligt och roligt förresten, roligt är ett något missvisande ord. Det hela handlar snarare om människors frihetslängtan. Vi får möta italienska kommunister, regimkritiska kubaner, gruvarbetare i Kiruna, finska nybyggare i de svenska skogarna och amerikanska filosofer – alla med drömmen om frihet som gemensam nämnare. De ger visserligen begreppet olika innebörd och har olika väg till målet, men det lyfter Ehnmark snarare fram som en styrka än svaghet. Att visa på vägskälen är bättre än att staka ut vägen.

Resorna Anders Ehnmark för oss med på är inte enbart geografiska, utan det är också resor i tiden. Med säker hand för han oss genom en rad historiska passager. Dessa historiska resereportage gör det ett bra resereportage gör – ger ansikte och namn åt de stora och små händelserna. Således får vi inte bara en god utläggning om Thoreau och de andra Concord-filosoferna, Ehnmark försöker få oss att stifta närmare bekantskap med dem, om än något sporadiskt. Han för det hela ett steg längre när han jämför deras längtan till skogs med dels sin egen mors längtan till sin barndoms finnmarker, dels med det utopiska samhälle någon av alla Guinea-Bissaus gerillarörelser byggde upp i djungeln. Exemplen kan tyckas något disparata men upplevs trots allt som trovärdiga.

Ehnmark har många års erfarenhet som journalist och författare, han äger språket på ett självklart sätt och är således en god stilist. Kanske för god. Visserligen är språket lätt och flytande, men det är också något avhugget och sporadiskt. Fraser och bilder återkommer med jämna mellanrum för att understryka viktiga iakttagelser och tankar. I vissa av reportagen fungerar det alldeles utmärkt, men allt som oftast känns stilen konstlad och effektsökande. Prosan hugger sönder varje försök till stringens och effektsökandet undergräver förtroendet för Ehnmark som berättare. Den språkliga dräkten stör helt enkelt den annars ganska angenäma läsningen.