Jaha, då har Hornby släppt en ny roman, hans fjärde. Publikens förväntningar har varit höga, liksom mina. Kanske inte så konstigt med tanke på vilka böcker han levererat tidigare, försäljningssuccéer alla tre av dem, dessutom blev ju en till och med filmatiserad. Hornby har verkligen haft fru Fortuna med sig. Han har lyckats genom att vara ambitiös och kunnig inom sitt område: vardagsrealismen.

När High fidelity kom ut 1996 var det hett att skriva som Hornby gör, hans enkla men ändå övertygat verkliga prosa fann under 90-talet en stor läsarkrets, mycket dels för att många kände igen sig i Hornbys berättelser. Nu, år 2001, har säkert de flesta av Hornbys läsare blivit vuxna, de har lämnat grungen och vinylsamlandet bakom sig – nå, i varje fall offentligt. Nu, idag, är det karriärerna som står i första rummet (möjligen får även en och annan kärnfamiljsidyll plats i nåt hörn) Tiderna förändras, så också Hornbys prosa. Ingen kan vara ung för evigt, inte ens i Hornbys prosa, verkar det som.

I En god människa får vi följa en familj som är bosatta i Holloway – en medelklassförort utanför London. Redan här bryter sig Hornby loss från sina brukliga mönster, han kastar in oss i en helt annan berättelsemiljö än vad vi tidigare har varit vana vid. Inget mer ungkarlsslackande alltså. Nu är det kärnfamiljen som tar över stafettpinnen och historierna om hur man lever ett någorlunda anständigt ungkarlsliv lämnas kvar i Londons innerstad med dess pubar och nattklubbar.

Ytterligare ett nytt drag av Hornby är att han låter frun i familjen tala till oss, det är hon som för berättelsen framåt, det är genom hennes perspektiv vi får följa familjens förhållande, som mångt och mycket skulle kunna liknas vid en klassik Dr Jekyll & Mr Hyde-historia. Fadern i familjen åker nämligen på en knäpp – efter att för det mesta ha varit en stor cynisk idiot – och förändras till en överdrivet god människa i stil med Gandhi. Denna metamorfos sker praktiskt taget över en natt och ställer snabbt hela familjeidyllen på högkant.

Temat om den goda människan är som hämtat ifrån Catherine Ryan Hydes bok Skicka vidare. Absolutionen och gudfruktigheten dras till sin spets även hos Hornby. Om det är ironi eller inte är dock svårt att avgöra, det är på det hela taget ganska så svårt att sätta fingret på vad Hornby egentligen vill komma fram till i den här boken, vad för slags budskap han vill förmedla. Hornby är fortfarande populistisk i sitt sätt skriva, men själva poängerna verkar ha fallit mellan stolarna. Ack, ack…

Några stående ovationer har varken setts eller hörts efter att En god människa släpptes. Om sanningen ska fram så har det nog varit ganska så tyst, vilket jag kan förstå. Den här romanen är helt enkelt inte lika bra som Hornbys föregående. Möjligen kan man få nåt ut av boken om man studerar karaktärernas (främst fadern och modern) manliga och kvinnliga beteenden, i det avseendet kan En god människa både roa och bilda.

Dessvärre uppfyllde alltså inte den här romanen mina förväntningar. Långt ifrån. Historien var både slarvigt och ogenomtänkt skriven. Inte alls likt Hornby i sina bästa stunder. Förutom att man stötte på en del onödiga transportsträckor så infann sig nån slags inkonsekvent känsla vad gäller användningen av interpunktionerna, vilket gjorde att man tappade läsrytmen och blev mest irriterad över att man aldrig riktigt kom in i boken. Inte alls likt engelska författare att slarva på det viset.

Kan inte låta bli att informera er om att det efter vändpunkten i boken inte händer så mycket mer. Om man nu kan tala om nån slags peripeti så är passagen fram dit läsvärd, med andra ord ända fram till sidan 202. På min höjd kan jag rekommendera er att ta er dit men inte längre. Det är mer än nog. De återstående 94 sidorna har inte mycket att berätta.

Hornby kan bättre. Tro mig. Det har han redan bevisat.