Egentligen föddes mitt intresse för Raymond Queneau genom mitt intresse för Boris Vian. Intresset för Vian i sin tur föddes genom att jag läste en anekdot om hans Jag skall spotta på era gravar. Enligt denna anekdot slog Vian vad med en vän att han kunde skriva en bestseller på 14 dagar, han skrev Jag skall spotta på era gravar på 10 dagar och den blev en omedelbar succé. I alla fall blev jag imponerad och bestämde mig för att jag borde läsa någonting av Vian. Genom mitt intresse för Vian kom jag i kontakt med patafysiken och blev därmed nyfiken på såväl Alfred Jarry som Georges Darien, samt då Vians samtida kollega Raymond Queneau.

Pierrot min vän handlar om den unge Pierrot som fått jobb i Lustiga huset. Hans specifika yrkesroll går ut på att med bestämd hand föra alla kvinnor som träder in i Lustiga huset till gallret där det blåser så kraftigt att deras kjolar lyfter. Detta för att de så kallade filosoferna, som betalt särskild avgift för sina platser skall få valuta för pengarna och se litet lår.

Dock får Pierrot sparken från detta jobb, liksom från hans nästföljande jobb som assistent till en fakir. Så en natt bränner någon ner nöjesparken, vilket förmodligen borde få som konsekvens att man som läsare blir nyfiken på vem den skyldige är, men liksom vad gäller historien i övrigt så känner jag mig som läsare tämligen ointresserad och oengagerad.

Pierrot min vän känns både stel och krystad, i detta avseende inte helt olik Camus Pesten eller Sartres Äcklet. Det finns ingen känsla i den, inget flyt, den är bara torr och oengagerande, det vill säga, det enda engagemang man lyckas uppbåda i förhållande till boken är det att man hoppas att alla bokens karaktärer skall dö och därmed boken ta slut.

I baksidetexten kallas Pierrot min vän en patafysisk klassiker, själv hoppas jag att det är det sämsta Queneau har skrivit och att den inte alls är representativ för hans produktion, eftersom jag har två romaner till av honom i bokhyllan.

Nej, jag skulle vilja hävda att Pierrot min vän som roman betraktad är fullkomligt poänglös. Kanske fanns någon bra idé i grunden, men den måste ha försvunnit på vägen, eller i översättningen och allt som blir kvar är det torra skalet av en historia, en historia som i sig är tämligen ointressant och i övrigt inte innehåller någonting alls, åtminstone inget av värde. Jag vill dock inte förkasta Queneau, åtminstone inte ännu, jag hoppas fortfarande att han skall kunna visa sig vara en lika trevlig bekantskap som Vian.