Eftersom jag tagit mig för att förkovra mig i beatlitteraturens tankegångar började jag läsa Krogen med ett arrogant överseende. Sture Dahlström hade i Tuppdagg just förklarat för mig hur vansinnigt tråkigt det var med författare som kunde beskriva varenda tekopp och bestick på ett dukat bord. Jag höll naturligtvis med honom, och suckade och himlade med ögonen när Zola i princip inledningsvis beskrev ett fattigt hem på ett bostadshotell i Paris in i minsta attiralj.

För några år sedan älskade jag Zolas Damernas paradis och Den stora gruvstrejken – också delar i serien om släkten Rougon-Macquart. I Damernas paradis hoppade jag direkt från sista sidan tillbaka till den första och läste om hela boken på rot, så mycket älskade jag den!

Min bättre hälft försökte förstå min fascination men tröttnade på boken efter bara ett par sidor. Andra har berättat hur de försökt sig på Zola, men ansett att han var för "svår" och tungläst. Själv hade jag nu inställningen – efter att ha blivit upplyst av beaten – att Zola var en seg och trist författare, med ett högtravande fikonspråk liksom hans landsmän för övrigt. Att hans romaner med sina något triviala intriger lämpade sig för romantiska flicksnärtor, sådan som jag var för några år sedan men därefter utvecklats ifrån. Att det var "fiin" litteratur, men ack så föråldrad.

Den mängd kärlek, intriger och skvaller som Krogen innehåller slår inte sämre än mängden i en Catherine Cookson-roman. Det är väldigt klassiskt gripande livsdramer. På gränsen till pastisch. Likheter finns också i att det är enkel litteratur att sluka när man väl kommit in i den. Skillnaden är att i Krogen smyger smutsen nästan obemärkt upp på en tills man är omgiven av den. Den dygdiga 1800-talsmoralen byts mot snuskigt mänskligt förfall beskrivet med en ganska burlesk humor.

Krogen luktar riktigt illa – precis som Zola ville att den skulle göra. Skildringen av en familjs fördärv in i alkoholmissbruk och lättja är riktigt ljuvligt äcklig. Vändpunktsscenen, varefter det går käpprätt utför med familjen, beskriver underbart ett vidrigt frosseri. Flottet från kalkonköttet som dryper ner över sällskapets feta hakor och får deras ansikten att likna rikt folks dallriga arslen. Det enormt dignande bordet som fyllts så till sin bredd mest för att väcka avund hos svågerfolket.

Zolas moralkakor är uppenbara men så befriande sunda. Han trugar för att man ska hålla sig ifrån de sju dödssynderna och följa budorden. Hans mening är att skildra verkligheten med vetenskaplig precision, men hans egna värderingar är de som lyser starkast i Krogen. Det blir en fiktion som påvisar vad som händer om man inte följer de gudomliga dygderna. Verklighet? Absolut! Även idag. Och Zola har förvaltat sitt ideal om författarens ansvar gentemot omvärlden väl. Det är mer än man kan säga om alla de meningslösa författare som finns.

All tom och fåfäng litteratur som välden är fylld av, gör att Krogen ger mig en belåten mättnadskänsla. Hans evinnerliga utbroderingar av rekvisita bekymrar mig inte nämnvärt. Det är mumsig kuriosa för den detaljhistorieintresserade. I annat fall kan man välja att bara skumma igenom de partierna, så går läsningen mycket smidigare, i mitt tycke. Man får i sig mycket ändå av den tidens leverne och staden Paris. För övrigt är Krogen en gripande och läsvärd historia.