Det var ett tag sedan jag senast läste en Jan Mårtenson. Jag minns att mitt första möte gav en varm och trevlig eftersmak, ungefär som ett gott rödvin en behaglig kväll framför en schysst film tillsammans med älskaren. Lugnt, stillsamt, bekvämt och väldigt skönt.

Tyvärr fastnade Häxan lite grann i halsen. Den återuppväckte känslan av åsnespark i magen som ett, inte fullt så gott, vin kan göra. Den där obehagliga, ofta oväntade kicken som kommer då man svalt och väntar på att smaken ska fullbordas, när det börjar lovande och slutar med ett svek.

Häxan blev inte det kära återseende som jag hade hoppats på. Egentligen är det väl inget större fel på boken som sådan. Den är välskriven och känns välarbetad. Alla trådar följs upp och knyts ihop i det klassiska tal varje god detektiv håller för alla de misstänkta då upplösningen nalkas.

Häxan handlar om den ytterst otrevliga konstkritikern Pauline som dör under mystiska omständigheter i Grez-Sur Loing, den konstnärskoloni som en gång i tiden befolkades av bland andra Carl och Karin Larsson, August Strindberg och Anders Zorn. Dessa konstnärers andar vilar allestädes över boken och de människor som befann sig i kolonin då Pauline dog. Vem av dem mördade henne? Var det den bufflige målaren eller den runda skulptrisen, eller kanske konsthistorikern från Uppsala?

Det finns fler andar över Häxan än nämnda konstnärers – även Agatha Christies hand skuggar antikvitetshandlare Johan Kristian Homan. Men tillskillnad från Agatha Christies alster upprepas här detaljer och delar av historien. Jag tröttnar ganska snart på att gång på gång få veta att Homans flickvän, som är säpo-agent, ser ut som Julia Roberts. Jag tröttnar på turerna kring alla konstnärer, deras ateljé fester och borgerligt uppskurna hårdost med kniv. Barockskåp och Strindberg får mig att nästan vilja lägga ifrån mig boken och säga -adjou, vi ses kanske någon gång…

Konstigt nog är det något som håller mig kvar, jag tror inte att det bara är mitt behov av att alltid få veta vem som egentligen gjorde det. Det har hänt tidigare att jag bortsett från all etikett och läst de sista sidorna bara för att kunna börja läsa något bättre. Nej, det måste vara Jan Mårtenson själv som får mig att troget läsa sida efter sida, någonstans finns där en äkta hård kärna av riktig detektivroman, sådana som de var på den gamla goda tiden. Ibland försvinner kärnan i fluff men trots det kämpar den med allt den kan uppbringa och jag måste ge vika, jag måste följa med hela vägen.

Jan Mårtensons bouquet är numera något skamfilad men ännu när jag hoppet om att nästa bok ska linda in mig i bomull igen.