Sigge gillar insekter och det finns bara en sak som han gillar lika mycket och det är bokstäver. Han gillar en speciell bokstav mest av alla. Ja, så mycket att han faktiskt samlar på bokstaven. Den utvalda är Z. Det är en ganska svår bokstav att samla på , den är ju inte så vanlig. Det gör inte Sigge så mycket, han skulle helst vilja ha den för sig själv, kanske kunde man fridlysa den?

Boken om Sigge och hans familj är en utmärkt högläsningsbok som lämpar sig för barn som precis börjat eller ska börja skolan. Här dyker alla de vanliga familjeämnena upp. En bråkig lillebror t.ex. Det vet vi ju hur det är med störiga småsyskon som man inte har något gemensamt med, det enda Sigge har gemensamt med sin lillebror är att de båda har prinsnamn. Här finns också de oförstående föräldrarna. De som inte kan se att det hade varit snyggt om snigel stavats med Z. Zzznigel. Det ser väl alla. Eller som inte kan förstå hur de små krypen i marken kan vara så spännande. Kanske är det just därför Sigge inte berättar varför Tordyveln har sin blå färg.

I boken beskrivs också den där oförklarliga känslan, ni vet när det pirrar lite konstigt i magen när man är nära en speciell person och man vill bara vara med den personen hela tiden. Sigge råkar ut för pirret, precis som säkert ni också gjort och som läsarna kommer att göra.

Handlingen är ganska enkel med Sigge i huvudrollen. Hans vardag, tankar och funderingar och hans önskan. Den stora önskan om att få stava Sigge med Zäta. I litteraturen har vi tidigare mött figurer som gillat bokstäver. Det kanske tydligaste exemplet är Varför är det så ont om Q av Hans Alfredson. Där ser vi tjuven som stjäl bokstäver och Q-hunden som gillar Q för de ser ut som smaskiga kanelbullar.

Eva Lindströms bilder är enkla och barnsliga. De skiljer sig lite från bilderna i hennes egna bilderböcker. Där sprudlar det alltid av färg och bus. Bild och text i ett. Här kommer hennes bilder fram som ett komplement till Lindahls text. Lite rufsiga tuschteckningar med glimten i ögat. De påminner mycket om de illustrationer hon gjorde i Håkan Jaenssons Harald färgar håret. En bok i precis samma stil som denna. Liten, lättläst och med en liten feg pojke, som faktiskt är bra som han är, i handlingens mittpunkt.

Jag gillar boken, det är en söt historia om en söt pojke som gör söta saker. Men det räcker inte ända fram, tycker jag. Något saknas, ibland känns det lite platt. Det söta blir för mycket. Konstigt, med det kan faktiskt vara så.

Fast jag håller med Sigge. Zäta är znyggt och låter tufft, som ett bi.