Recension

: Gökmannen
Gökmannen Sture Dahlström
1991
Pan
8/10

Historien om att knulla sig fram

Utgiven 1991
ISBN 9119160011
Först utgiven 1975

Om författaren

Sture Dahlström (1922–2001) har med romaner som ”Änglar blåser hårt” och ”Den galopperande svensken” fått positionen som Sveriges främste beatförfattare. Har även varit verksam som jazzmusiker.

Sök efter boken

Denna roman av författaren Sture Dahlström är som en behaglig behandling av elchocker som avlöser varandra en efter en, kapitel efter kapitel. Jag hålls kvar i ett ”beroende” av kapitel, som leder till att jag kvickt slutför lektyren om denna underliga Herr Xerxes Sonson Pickelhaupt, som figurerar som huvudperson i Gökmannen. Vilket namn man nu väljer att använda, vilket knappt huvudpersonen själv vet i vissa lägen, så är Herr Sonson en gestalt jag sällan skådat i den fiktiva världen.

Han styrs av driften att sprida sina säd till alla underbara kvinnor han lyckas få syn på. Syftet är självklart för människans bästa, för att hon ska få de allra bästa möjliga gener och fortleva stark och beståndigt. Herr Sonson, en svensk i 30 årsåldern och bosatt i Paris, är sålunda den framtida stamfadern åt världens befolkning. Denna dröm försäkras ytterligare genom en privat spermabank där herr Sonson konserverar sin nordiska säd.

I herr Sonsons värld är kvinnan som inte äter p-piller, eller på något annat sätt försöker förhindra sin fruktbarhet, av yttersta vikt liksom den ofruktsamme mannen som ska vara surrogatfar åt herr Sonsons avkomma. Men herr Sonsons dröm är just inget mer än en dröm eller en oförståelig illusion för de människor som korsar hans väg. Herr Sonsons medarbetare styrs av pengar Han själv har inte några sådana intentioner med sin verksamhet som mekanisk överförare och/eller direktöverförare av sin sperma till kvinnor. Det är därför fullt förståeligt att hans planer förhindras av en egoistisk värld, där den enskildes goda vilja och drömmar knappast kan få gehör.

Herr Sonson glider fram som en demon i Paris, han ger sig iväg på små äventyr eller uppdrag som kan tyckas fullkomligt idiotiska. Men det är en principsak för herr Sonson att hämnas på en gammal man genom att måla om hans bil, liksom det är att hålla den svenska armén plikttrogenhet på lagom långt avstånd. Att det är för den mänskliga rasens fortskridande som han agerar för kanske anses vara alldeles för otroligt för att vara sant i omvärldens ögon. I eftertanksamhetens stund påminner han något om vissa figurer i Gummitarzan, en oslagbar bok jag läste för länge sedan – i vilken ungdomen aldrig tvekar att utföra diverse sattyg. Om Herr Sonsons frihet förhindras kommer hans projekt på efterkälken. Därför lyckas han ofta genom sin målmedvetenhet att bemästra de mest motsträviga kvinnor. Och om de inte är medgörliga hotar han med att tillkalla polisen.

Att förverkliga sina drömmar skulle kunna vara ett tråkigt vardagligt tema i Gökmannen, oregerlighet ett annat. Namnet Xerxes Sonson Pickelhaupt kan tyckas vara ett tokroligt namn som ingen svensk kan äga. Men en man som ” gör vad han känner för ” måste äga ett sådant namn för att överhuvudtaget kunna avvika en millimeter från ett kollektivt medvetande. Vad Dahlström är ute och fiskar efter kan därför tyckas uppenbart: att förverkliga sina drömmar och att inte ge vika för omgivningens påtryckningar, att hålla ihop flocken. Givetvis vill nog Dahlström ha sagt mer än så, om han ens vill uttrycka detta. Ett annat tema skulle kunna vara var mans/kvinnas längtan att göra ett avtryck i historien. Inte att endast tyna bort och som en osynlig gas försvinna ut i intets vakuum.

Dahlström äger ett sjungande språk som gör det svårt att släppa taget om romanen. Liksom Sonson glider jag iväg likt en demon med texten i Gökmannen. Sonson promenerar fram i livet och viker då och då av in på återvändsgränder och ger små elektriska irriterande stötar till människor i sin omgivning. Och just så skulle man kunna beskriva Dahlströms prosa. De korthuggna meningarna, likt poesi, stöter till en början oregelbundet fram historien och slutligen vänjs läsaren in denna stötvisa melodi, och skapar sig ett sammanhang.

Dahlström ger mig små vinkningar att det är dags att "rycka upp mig" och inte slumra till. Energi eller kreativitet är ord som skulle kunna definiera mitt sinnestillstånd efter att ha avslutat Gökmannen. Kanske vill jag läsa resten av Dahlströms författande, kanske vill jag springa ut och bygga mig ett hus eller riva ett. Göra något, göra det nu.

Textutdrag (Visa/göm)

Ranald MacDonald

Publicerad: 2001-03-03 00:00 / Uppdaterad: 2011-01-29 11:17

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #128

5 kommentarer

vidrigt!!!

Harry Oregistrerad 2003-03-18 00:11
 

en genial bok av en genial författare, inget mindre.

aon Oregistrerad 2004-03-10 00:34
 

fantastisk bok

e Oregistrerad 2007-07-27 11:58
 

Fint att det finns recensioner av Sture därute. En annan recension på samma bok finns här: http://killkaraoke.blogspot.com/2009/10/sture-dahlstrom-gokmannen-1975.html

martin janzon Oregistrerad 2009-10-13 11:50
 

Sture Dahlström är helt fantastisk. Ideérna sprutar ut i ett allt vansinnigare tempo. Gökmannen är en av de bättre.
Dessutom kan man bli road av att Gökmannen finns i verkligheten i England.

Martin Oregistrerad 2012-05-15 09:29
 

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?