Vi lever i den "nya ekonomins" tidevarv. Har du hört det förut? "Ny ekonomi", "nätverkssamhället" har ju blivit hippa inneord för att beskriva samtidens skeenden, parallellt med begrepp som "globalisering". Richard Sennetts bok skiljer sig dock från en hel del av litteraturen på ett par punkter. För det första är han ytterst kritisk mot vad som händer i den "nya ekonomin". För det andra försöker han ta reda på vad som händer med individerna i detta nya systemet.

"Flexibilitet" är ledordet för den nya ekonomin, menar Sennett. Vi ser en ökad flexibilitet vad gäller anställningsförhållanden (minskad anställningstrygghet, flexiblare arbetstider etc). Vi ser ökade krav på flexiblare arbetsuppgifter, istället för de traditionella, mycket rutiniserade arbetsuppgifter som förknippats med taylorismen. Men vi ser också en parallell, mer flexibel struktur på högre nivå inom företagen; många försöker göra sig av med klassiska byråkratiska strukturer och istället utveckla "plattare" och mer flexibla organisationer, menar han. Och det är bara de flexibla företagen som överlever i konkurrensen med andra företag, som exempelvis det flexibla företaget framför andra; Microsoft.

Men flexibiliteten har lett till en kraftigt ökad osäkerhet. När man inte har någon anställningstrygghet vet man inte vad morgondagen har att ge. Det är dagens prestationer som räknas, inte gårdagens erfarenheter och resultat. Det här leder till en mycket kortsiktig tidshorisont, där förtroende och engagemeng långsamt luckras upp. Det har också paradoxalt nog lett till ökad kontroll över den enskilda arbetaren, och arbetsrutinerna:

"Genom att bekämpa stelhetens byråkrati och framhålla risktagande påstås flexibiliteten ge människor ökad frihet att utforma sina liv. I själva verket medför det nya systemet nya styrmekanismer i stället för att helt sonika avskaffa tidigare regler – men dessa nya styrmekanismer är dessutom otydliga. Den nya kapitalismen är en ofta svårtolkad maktstruktur."

Man ersätter kanske den klassiska maktstrukturen – där man mötte chefen ansikte mot ansikte – mot en elektronisk, där man har en dator som övervakar att man arbetar tillräckligt snabbt. Då maktstrukturerna blir mer diffusa blir också måtten på framgång oklara; vem är det som bedömer om man gör ett bra arbete? Och hur får man veta det – innan det är för sent?

Flexibiliteten har också lett till förenklade arbetsuppgifter. Då man vill att alla ska kunna cirkulera på alla arbetsuppgifter på en arbetsplats krävs det att varje moment är enkelt nog för alla att klara av. Baksidan av det är att arbetsuppgifterna har förlorat sin karaktär av att stimulera och engagera. Arbetaren i den "nya ekonomin" är därför oengagerad och likgiltiga inför sitt arbete, eller – för att använda en mer klassiska formulering – alienerad. Det här, menar Sennet, blir extra tydligt när rutinerna bryter samman; arbetarna blir engagerade i sitt arbete först när maskinerna och datorerna inte fungerar som de ska, när arbetarna faktiskt möter en intellektuell utmaning i sitt arbete. Flexibiliteten leder slutligen även till ökade ojämlikheter i samhället. Det är ett samhälle där de som lyckas tar allt. Och för att vinna måste man satsa. Resultatet liknar ett casino, där ett fåtal når framgång, men de flesta hamnar på sidan av.

Allt det här sammantaget leder till att individen inte längre kan/vill identifiera sig med sitt arbete. Om inte arbetet är kontinuerligt eller meningsfullt måste man hitta andra fokus för sitt liv, och karaktären krackelerar. Det leder dock till att den gemensamma identiteten, som arbetarklass, också löses upp – och därmed den potential till förändring som detta tidigare har inneburit.

Boken är inte någon systematisk sociologisk studie, utan baseras på en handfull valda exempelfall som Sennett menar sig ha lärt mycket av, och som han ständigt återkommer till. Det finns således ingen vetenskaplig "bevisning" av hans teorier, utan argumenten står i princip för sig själva. Det finns dock en svaghet i den här boken; den historiska aspekten, och därmed också vad som kan göras för att åtgärda problemen. Sennett tar i sin historiska bakgrund upp filosofiska tankar hos Diderot och Smith, för att direkt hoppa till Fordfabrikernas taylorism. Det gör självklart att de skeenden han beskriver kan betraktas som "nya", men i praktiken hamnar boken i ett tämligen stort historiskt vacuum.

Hur ny är den "nya ekonomin" egentligen? Och hur mycket finns i så fall inte kvar av den "gamla ekonomin" globalt sett? Många av de regleringar som arbetarrörelsen har kämpat till sig under 100-150 års tid måste väl sägas vara ett svar på den "flexibilitet" som behärskade arbetarna i den tidiga kapitalismen; otrygga anställningar, ojämna arbetstider etc. Det vore hoppfullt, eftersom vi då kan lära av historien om hur man kan bekämpa åtminstone vissa delar av denna "krackelering" av individer och samhället.