Recension

: En riktig man
En riktig man Tom Wolfe
2000
Pan
7/10

Inte så hippie

Utgiven 2000
ISBN 9172631139
Orginaltitel A Man In Full
Översättare Caj Lundgren

Om författaren

Född 1931 i Richmond, Virginia som Thomas Kennerly Wolfe. Försöker som nioåring skriva en biografi om Napoleon och en serietidning om Mozarts liv. Går på Washington och Lee Univesity och doktorerar i ”American studies” på Yale. Börjar 1959 skriva för Washington Post och 1962 för New York Herald Tribune där han etablerar den vita kostymen som sitt kännetecken. Fick ”American Book Award” för ”The Right Stuff” 1979. Är numera bosatt i New York.

Sök efter boken

Min första kontakt med Tom Wolfe kom i samband med att jag för ett antal år sedan grävde mig djupt ner i den amerikanska beat- och hippielitteraturens cannabisdoftande mylla och i samband med detta snubblade jag över ett antal texter om Ken Kesey. Om Ken Kesey visste jag inte mycket mer än att det var han som skrivit Gökboet, att han var en av hippielitteraturens giganter hade jag inte kunnat gissa mig till. Jag fick lära mig att han på 60-talet köpt en gammal skolbuss, målat den i day-glo färger och döpt den till Furthur och sedan samlat ihop ett gäng som blev kallade The merry pranksters för att företa ett antal bussresor över den amerikanska kontinenten i syfte att spela in "den stora filmen".

På bussen hade man installerat ett kylskåp vilket var fullt med juiceburkar innehållande den då fortfarande lagliga drogen LSD. Tanken var att en del av resenärerna skulle ta LSD och de övriga skulle hålla sig nyktra och sköta inspelningsutrustingen, kameror, mickar etc. och spela in allt deras LSD-berusade kamrater företog sig. Den som körde bussen var ingen mindre än Neal Cassady! Tom Wolfe skrev den kanske mest ansedda boken om dessa resor, The Electric Kool-Aid Acid Test; och i samband med att jag köpte den boken passade jag på att också köpa The Kandy-Kolored Tangerine-Flake Streamline Baby utan att ha någon aning om vad den handlade om, jag ville helt enkelt bara ha en bok med den titeln i min bokhylla.

I någon mån kände jag till Tom Wolfe redan innan, jag visste att han hade skrivit såväl The Right Stuff som The Bonfire of the Vanities, de hade inte intresserat mig tidigare, men rekvirerades nu också pliktskyldigt till Tom Wolfe-samlingen. Jag läste The Electric Kool-Aid Acid Test och den föll mig i smaken, men sedan kom jag inte längre, andra författare pockade på uppmärksamhet och de övriga Wolfe-titlarna stod där och samlade damm i bokhyllan. Men så fick jag ett exemplar av Wolfes nya roman En riktig man i mina händer och min fascination för Wolfe började så smått komma upp till ytan igen. Titeln störde mig dock litet, En riktig man, vad var det för en titel i jämförelse med The Kandy-Kolored Tangerine-Flake Streamline Baby? Men okej, titeln är inte allt och hippie-eran är trots allt sedan länge över, så när jag öppnade pärmarna till den drygt 700 sidor långa romanen så såg jag trots allt fram emot att läsa denna roman av Wolfe och ta reda på huruvida han kan skriva prosa också.

Det första jag gör efter att ha läst klart En riktig man är att gå och slå upp namnet Epiktetos i mitt filosofilexikon, namnet klingar vagt bekant, det har redan framgått i boken att han var en av stoikerna. I filosofilexikonet lär jag mig att stoisk etik hos Epiktetos får en tydlig religiös prägling i riktning mot kristen etik, jag plockar ner den eminenta Filosofins historia av Svante Nordin ur bokhyllan och lär mig där bland annat att det som gjort Epiktetos mest känd för eftervärlden är hans bok Handbok i livets konst. Inget av dessa två faktum förvånar mig, för inget av dessa två faktum är en slump. Filosofen Epiktetos spelar en central roll i En riktig man och valet av honom är väl genomtänkt från Wolfes sida. Man slås överhuvudtaget av hur väl genomarbetad romanen är och det märks väl att Wolfe gjort grundliga efterforskningar angående de ämnen och miljöer han skildrar i boken. Wolfe är trots allt i grunden en journalist och man får en känsla av att han ända ner till detaljnivå kollat upp fakta för att skildra ett Atlanta som stämmer med det verkliga Atlanta med en samvetsgrann journalistisk grundlighet.

I En riktig man får vi följa den åldrande fastighetsmagnaten och före detta fotbollsstjärnan Charlie Croker vars fastighetsimperium håller på att rasera på grund av ett dumdristigt skrytbygge han varit korkad nog att bygga, hans imperium har en skuld på 800 miljoner varav han personligen skrivit på lån för 160 miljoner.

Roger White II dras med smeknamnet Roger Too White eftersom han är blekare i hudfärgen än de flesta av sina svarta bröder och för att han envisas med att försöka passa in i det vita etablissemanget. Han är också en advokat som blir tilldelad sin karriärs svåraste fall, att försvara Fareek Fanon, Atlantas stora college-fotbollsstjärna som anklagas för att ha våldtagit dottern till en av Atlantas rikaste och mest inflytelserika företagsledare, företagsledarens dotter är givetvis vit och Fanon svart, varför fallet hotar orsaka rasupplopp, något man givetvis är mån om att undvika.

Raymond Peepgass är en gråblek kontorsråtta på PlannersBanc som varit delaktig i att bevilja de lån på cirka 500 miljoner till Charlie Croker som nu visat sig vara en synnerligen dålig affär. Ray befinner sig i en prekär ekonomisk situation och börjar så smått formulera en plan om hur han kan lösa sina ekonomiska problem med hjälp av hela den här affären med Charlie Croker.

Bokens kanske mest intressanta karaktär är Conrad Hensley som jobbar som fryspackare i ett fryslager på Croker Global Foods. Connie är bara 23 år men redan gift och har två barn, något som han ser på som ett stort misstag, han anser att detta gjort att han inte fått någon riktig chans. Till råga på allt förlorar han jobbet på grund av nedskärningar och därefter går mer eller mindre allt utför, men när han som mest behöver det får han styrka av Zeus genom Epiktetos tack vare ett minst sagt slumpartat möte.

I viss mån får vi också följa Charlie Crokers exfru Martha, men hon lyckas aldrig lysa fram som en riktigt tydlig karaktär, för det får hon alltför litet utrymme och är en alltför ointressant karaktär. Bokens fixstjärnor är istället Charlie och Conrad, men de andra behövs också för att väva samman det nät av levnadsöden som skildras i boken och de fyller också sin funktion. Bokens handling är också den mycket väl genomarbetad och de trådar som väver samman bokens karaktärer är många och ett flertal av dom föder också trevliga aha-upplevelser. Wolfe vågar också tydliggöra kopplingar som han sedan vägrar följa upp på det sätt man förväntar sig, vilket i mitt tycke är berömvärt, bara för att man får ett upplägg så måste man inte smasha varje gång, man måste kunna överraska också.

Sammantaget så är En riktig man en riktigt bra bok, språket och berättarstrukturen är bekvämt konventionell fast på ett stilrent och avslappnat simplistiskt sätt, det var länge sedan jag läste någonting såhär konventionellt och som dessutom är bra. Kanske är det bara jag, men i mina ögon så påminner Wolfes språk och berättarstruktur en del om Stephen Kings, lika konventionellt och enkelt men samtidigt kan man inte förneka att det är bra, man behöver inte alltid krångla till det.

Överlag är det inte mycket man irriterar sig på, redan under första kapitlet fick jag en känsla av att jag läst boken förut, men den försvann, i övrigt finns det väl några små detaljer som man irriterar sig litet på, oftast för att någonting i historien är "för enkelt" eller "för uppenbart", men ingenting som jag minns i efterhand, detta undantaget vissa översättningar. För visst är det väl så att när man läser en översatt bok så bedömer man i viss mån även översättaren, dennes tolkningar är ju trots allt avgörande för hur boken ter sig. Det är illa när man reagerar negativt på hur vissa ord översatts, det är illa när översättningen av en bok förtar och förstör intrycket av boken, men Caj Lundgren som översatt den här boken gör liksom ett antal misstag som man inte kan undgå och som man oundvikligen irriterar sig på.

Liten handbok för översättare:
"Headbanger" översätts aldrig och under inga villkor till "skallbankare".
"Motherfucker" bör man undvika in i det längsta att översätta till "morsknullare" eftersom det är ett ord som främst figurerar i halvtaskiga översättningar av engelskspråkig litteratur och varför ibland översätta det till "morsknullare" och ibland inte översätta det alls?
"Goddamned" bör man utan tvekan undvika att översätta till "gudsförbannad".

Alltså, sammanfattningsvis, romanen En riktig man får godkänt, som den rena underhållningslitteratur den är och som sådan är den ypperlig, medan översättaren med fördel kunde ha undvikit vissa fallgropar. Jag tror nog att de övriga Wolfe-titlarna i min bokhylla ligger bättre till för att bli lästa nu när mitt intresse för honom åter väckts till liv, det kanske är dags att läsa The Kandy-Kolored Tangerine-Flake Streamline Baby och ta reda på huruvida den är mer än en cool titel, någon av texterna i denna bok som också är Wolfes debutalster skall handla om Phil Spector har jag förstått och tråkigare ämnen kan man ju avgjort hitta.

Martin Eriksson

Publicerad: 2000-11-06 00:00 / Uppdaterad: 2011-05-15 12:57

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #16

Inga kommentarer ännu

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?