Jag blev för en tid sedan introducerad till Chi-Fi (alltså kinesisk science fiction) via Hao Jingfangs Peking – den hopfällbara staden. Jag blev riktigt förtjust, och var beredd att hålla med Eva Ekeroth (grundare av förlaget Chin Lit) om att det är närmast att betrakta som brottslig försummelse att bara en bråkdel av all den skönlitteratur som skrivs i Kina någonsin översätts till svenska. Efter att ha läst novellsamlingen 7 x Chin Lit är känslan dock en annan.

Att döma ut den halva miljon titlar som produceras årligen på kinesiska förlag, baserat på de sju noveller som Chin Lit nu publicerat vore naturligtvis absurt. Men när jag läste förordet – där Ekeroth berättar om hur en dryg sinolog orättvist dömt ut hela Kinas litterära gärning, och hur det sporrade henne till att starta ett förlag inriktat på översatt kinesisk litteratur – så väckte det känslor av hopp och förväntan hos mig. Känslor som vartefter jag läste novellerna övergick i förvirring, skepsis och besvikelse.

Novellerna är skrivna av författare från olika generationer, med olika bakgrunder, och olika stilar. Men inte med någon av dem lyckas jag riktigt förstå berättelsens poäng. Jag förstår till exempel inte den otroligt långsökta novellen som bygger på en sexuellt överförbar smitta som är obotlig hos män, men som kvinnor kan bli av med genom att ha sex med (och därmed smitta) en man. Själva grundpremissen ger mig obehagliga associationer till de myter som finns i HIV-drabbade områden om hur sex med en oskuld ska kunna göra en smittad frisk, och ur ett medicinskt och vetenskapligt perspektiv är såväl den som andra nyckelförutsättningar rent nonsens. Men inte heller om jag bortser från det ser jag att novellen har så mycket att erbjuda. Jag antar att författaren vill säga något om hur den sexuella maktbalansen förskjuts när män börjar bli rädda för lössläppta kvinnor.

I södra Europa började kvinnor snart erbjuda ”kompensation”. Pengar i utbyte mot sex.

Men så vitt jag kan se blir det ändå bara en repetition av den uttjatade idén om en ränksmidande kvinna som vill få män i säng för sina egna syftens skull.

Men att erbjuda pengar för sex var detsamma som att säga att man var smittad, och ämnade rena sig. De använde sig därför av alla tänkbara trick, som att spela jungfrulig oskuld, låtsas bli hopplöst förälskad eller som att de helt tappat kontroll över sina begär.

Och det här är ändå en av de bättre novellerna i samlingen. En är ett enda långt pengagräl mellan en man och en prostituerad om att hon gett honom en sönderriven sedel i växel. Det är inte en smickrande skildring av någon av parterna, men lämnar mig inte med någon annan känsla än att människor (och i synnerhet torskar) suger. Det visste jag redan. En annan är ett långt brev om meningen med livet, som tycks vara skrivet av en person i ett maniskt skov. Det skulle kanske ha relevans som undervisningsmaterial inom psykiatrin, men är litterärt helt ointressant.

Men det som är mest tröttsamt med den här novellsamlingen är en ständigt närvarande misogyni. Dels sådan som kan tillskrivas karaktärerna, men också sådan som mer verkar komma från författaren. Det är gott om våldtäkter, kvinnomisshandel och skeva maktförhållanden, men jag får sällan känslan att författaren är på offrets sida. Beskrivningarna av kvinnor tenderar att fokusera på kropp och yta, och det är gott om nedsättande beskrivningar av fula kvinnor. Som i Blå naglar av Ren Xiaowen. Över bara två sidor i början av novellen förses vi med charmerande formuleringar som:

Under den lilla taklampan trängs mammas och min systers svulstiga kroppar.

Hennes grova fingrar ryms knappt på miniräknarens lilla knappsats.

och

Hon har en nysydd blus på sig, där den stora kragen framhäver de köttiga ringarna runt hennes hals.

Hela den novellen präglas av en närmast tvångsmässig kroppslighet – kroppsvätskor sprutar åt alla håll, och den sexuella dynamiken mellan karaktärerna är så grotesk att Fifty shades of grey ter sig som en frisk och sund relationsguide i jämförelse. Missförstå mig inte – att läsa en grotesk berättelse om bisarra människor kan också vara intressant, men de enda känslor novellen väcker hos mig är äckel och irritation.

Jag kan nästan ingenting om kinesisk kultur, och den behållning jag ändå kan ha av 7 x Chin Lit är när jag får en inblick i de annorlunda sociala regler och livsvillkor som gäller i karaktärernas liv jämfört med mitt. Den aspekten kommer bäst till sin rätt i Cao Kous novell En kväll i byn. Det är en ganska långsam och omständlig berättelse om hur några lärare går runt i en by och letar efter en försvunnen kollega, där inte så mycket händer, mer än det sociala spelet mellan de unga lärarna och kollegans kusin. Men också i den berättelsen är den eviga misogynin central, och på sidan 213 når jag en passage som jag kommenterat i mina anteckningar med det enda ordet ”SERIOUSLY?”

Så här ser det ut när hon gråter: Hennes stjärt trycks mot stolen och blir som ett stycke kött som pressas samman och ovanför skakar hennes mjuka midja.

Jag må vara en PK-feminist och allt det där, men en gråtande kvinna som är orolig för att hennes kusin ska ligga död i ett dike på landsbygden beskrivs här alltså bokstavligt talat som ett stycke kött. Det kan inte bara vara jag som tycker att det är ocharmigt. På hedersplats bland andra WTF-värdiga omdömen om kvinnor kan annars nämnas följande citat ur Xiaowens Som en fisk:

Amo tittade på Eva med glädje och tänkte att hennes matstrupe måste vara mjuk och len.

Amo är i övrigt en på det hela taget sympatisk och välmenande person och hans omdöme om Eva framställs inte på något sätt som avvikande.

De 215 sidorna känns evighetslånga. Medan jag läser växlar mina känslor mellan irritation, äckel och likgiltighet. Bara någon gång ibland bryr jag mig om vad som händer med en karaktär. Och genom hela läsningen hoppas jag att nästa novell ska vara bättre. Det är den inte.