Sedan jag blev sjuk direkt efter terminsavslutningen har jag tillbringat en stor del av min tid i Norfolk. Ja, i sängen och så småningom ute i en trädgårdsstol, men framför allt i Norfolk med Elly Griffiths deckarhjältinna, arkeologen Ruth Galloway.

Jag hade gillat hennes senare serie om polisen Harbinder Kaur – Främlingen, Mordkonsulten och Bleeding Heart Yard, så här långt – men inte riktigt orkat ge mig på de många Galloway-böckerna. Nu började jag från början, med The Crossing Places från 2009 (på svenska som Flickan under jorden samma år), och tog mig envetet fram till denna femtonde bok, The Last Remains, som ska avsluta serien.

Ska man tro på det? Jag har ju inte följt utgivningen i realtid, men nog kändes det som att Griffiths faktiskt försökte avsluta någonstans efter tio? Som att hon ledsnat lite på Ruth och försökte göra sig av med henne ..?

Här är känslan en annan. Karaktärsutveckling och inslag från de olika romanerna knyts ihop elegant, och med stor värme. Jag ska såklart inte avslöja hur, men är knappast den enda läsare för vilka relationerna tagit en större plats i läsningen än själva deckarintrigen. Det är inte för att få ta del av nästa mordfall med inslag av arkeologi (Har de här romanerna ökat intresset för ämnet, undrar jag, eller tvärtom gjort folk en smula rädda för arkeologer? Båda två, är min gissning.) utan för att få veta hur kärlekshistorier och familjebildning ska utveckla sig. Ska Ruth och Nelson någonsin välja – eller välja bort – varandra ordentligt? Hur ska livet för hans lilla grupp poliser utveckla sig? Vad kommer druiden och hemmapappan Cathbad lyckas bli inblandad i den här gången? Och. Så. Vidare.

I The Last Remains, vilket är en rätt snygg titel på den sista delen i en serie om rättsarkeologi (Får se vad det kan tänkas bli på svenska?), hittas skelettet av en ung kvinna bakom en vägg under en renovering av en cafélokal. Det visar sig vara kvarlevorna av en student i arkeologi, som försvann under ett fältarbete våren 2002. Med på denna utflykt var, just det, allas vår vän Cathbad.

I nutid lever druiden, före detta arkeologistudenten, labbteknikern och brevbäraren Cathbad fortfarande mysigt hemmaliv med polisen Judy, deras barn, höns och hunden Thing – om än fortfarande i sviterna av covid-19. Snart dras han in i utredningen om den försvunna unga kvinnan och blir alltmer inåtvänd. Tills han plötsligt försvinner.

Till Ruths och Nelsons hjälp dyker en och annan bekantskap ur det förflutna upp. Samtidigt tar livet sina vändningar. Nelsons äktenskap verkar slutligen vara på upphällningen. Hans chef tjatar om att han ska gå i pension. På Ruths universitet hotas hennes avdelning av nedläggning, vilket leder till erbjudanden om andra tjänster, bland annat i Uppsala. Vad vill de egentligen göra med sina liv?

Nej, det är inte deckarintrigerna som gör att jag nu plöjt de femton romanerna om Ruth Galloway och de andra närmast i ett svep. Mordhistorierna är helt okej, men det är karaktärerna och Elly Griffiths sätt att skildra deras vardag, deras relationer och inte minst deras ofta rätt småaktiga tankar med humor och stor värme som gör deras värld så härlig att leva i. Trots all ond bråd död och alla hel- och halvgalna arkeologer.

Det här är en värdig avslutning på en charmerande serie. Det känns genuint bra. Om Griffiths någonsin kommer att återvända till Ruth och hennes värld? Tja, allt kan nog vara möjligt.

Jag har i alla fall svårt att slita mig.