Marigold och Rose är tvillingar men varandras motsatser – Rose är vänd ut mot världen och Marigold vänd inåt och mot skrivandet. De är inte ett år fyllda ännu men redan ivrigt medvetna om sin närmaste omgivning och sina inre liv. I deras berättelse vecklar deras första levnadsår ut sig i en samling sanningar och iakttagelser om livet som en helt ny människa i världen.

Marigold och Rose: en berättelse är Louise Glücks första prosabok, fint översatt av Jonas Brun. Glück, som 2020 tilldelades Nobelpriset i litteratur samt Tranströmerpriset, låter i denna lilla bok två bebisar – två små människor till synes utan ett språk – få ett språk och ger på så vis läsaren tillgång till deras inre och yttre värld. Den yttre världen rör sig kring Mamma, Pappa, blommorna i trädgården, den stora trappan med alla sina omöjliga trappsteg och Mormor som en dag reser till Himlen. Den inre världen handlar om tvillingarnas förhållande till varandra, deras olikheter och olika förhållningssätt till andra människor och världen utanför.

Det är en berättelse som präglas av Glücks känsla för precisa detaljer, både vad gäller sinnesintryck men också ordningar i den värld som utforskas; trots att det handlar om två tvillingbebisar är skillnaderna mellan dem glasklara redan från början:

Vi frodas, tänkte Rose; Rose hade känsla för ögonblicket. Och Marigold tänkte att det stämde, hon som hade ett längre perspektiv.

Det finns en melankoli och ett bråddjup som löper genom tvillingarnas tankar. Deras känslor av att vara otillräckliga i förhållande till varandra är genomgående – Marigold avundas Roses sociala förmåga, Rose avundas Marigolds djup. När mormodern går bort öppnas också dörren för tidens gång och alltings slut.

Mamma var hemma, men på något vis visste tvillingarna att de blev äldre, vare sig de ville eller inte. En dag skulle de gå istället för att krypa. De skulle ha tänder. Och blöjorna skulle vara borta, precis som Mormor och lägenheten, men den mjuka nallen skulle fortsätta att vara med överallt; den skulle följa med dem som den följt Pappa. Och om stoppningen ramlade ut skulle den få ny stoppning. // Allting kommer att försvinna, tänkte Marigold

Det är svindlande att få följa två bebisar, som befinner sig så nära livets början, fundera över och upptäcka vad livet är och dess slut. Genom Marigold och Rose får Glück möjlighet att skala av allt som omger en vuxen människa och fokusera på de grundläggande frågor som följer en människa genom livet – från det att hon är en bebis till det att hon ligger på sin dödsbädd: språket, början och slut och mellanmänskliga relationer. Det är finstämd och tankeväckande läsning, förmedlad genom en prosa som är lika skarpsinnig som Glücks poesi.