När jag läser de första kapitlen i Grim tänker jag inte på något särskilt. Jag följer med, lite avvaktande. Det är en bok för unga vuxna, och jag tillhör inte längre den kategorin. Det visar sig snart att det inte spelar någon som helst roll. Berättelsen har slagit klorna i mig. Jag är fast.

Kasper Nordin är inte bara son till en av medlemmarna i Dark Cruelty, ett death metal-band som satte Sverige på kartan inom scenen. Han är också döpt efter sångaren, Kasper ”Grim” Johansson, som hittades död i en tunnel bara 19 år gammal.

När Kasper börjar sommarjobba på Gröna Lund träffar han en tjej som har loggan till hans farsas gamla band tatuerad på armen. Det är Iris, enhetsansvarig i House of Demons och tillika ett stort Dark Cruelty-fan, som genast tar Kasper under sina vingar. De blir kollegor i House, och en begynnande vänskap börjar spira.

Kasper, född mellan Grims födelsedag och dödsdag, drömmer om Grim. Mörka, förvirrade drömmar som han tecknar av. Teckningarna blir något särskilt, och idén att göra sitt projektarbete om Grim föds. Han börjar luska i Grims död. Vad hände egentligen hans namne? Var det självmord, en olyckshändelse – eller mord?

Berättelsen utspelar sig i nutid, samtidigt som vi får följa med tillbaka till death metal-scenen på 90-talet och tiden för Dark Crueltys genombrott.

Samtidigt som Kasper lär sig mer om Grims fascination för det ockulta inträffar oförklarliga händelser. Vad var det egentligen som hände den där kvällen för trettio år sedan?

Grim är en berättelse om mörker, ensamhet och längtan. Det är också en historia om kärlek, vänskap och vikten av ett sammanhang.

Sedan jag lärde mig läsa har jag dragits till berättelser om det övernaturliga och det ockulta. Jag älskar tanken på magi, andra dimensioner och krafter vi inte kan förstå. Jag skulle kunna kalla mig en konnässör av genren.

Det är svårt att skriva trovärdigt om det övernaturliga. Alltför ofta går författare över gränsen och bryter förtrollningen när de tar sig an upplösningen. Mystiken löses upp, det magiska skimret falnar och det som nyss kändes verkligt ter sig plötsligt som ett billigt trollkarlstrick. Jag älskar genren, men den gör mig också ofta besviken.

I Grim vävs den övernaturliga svärtan ihop med det alldagliga mörkret. Både Grim och Kasper led (lider?) av depressioner, och jag slås av hur träffande krass beskrivningen av deras tillstånd är. Alltför ofta förskönas det depressiva tillståndet i litteratur. Lidandet tillskrivs en mening, formuleras poetiskt, ja, nästintill romantiseras. Medan verklighetens depression är det motsatta. Brist på mening, syfte, lust. “Hur skulle han orka? Livet tedde sig som en ändlös grå dag.”

Sara Bergmark Elfgren har en sällsam förmåga att bygga världar, karaktärer och stämning. Hon kan konsten att berätta precis tillräckligt för att trollbinda oss läsare, utan att för den skull avslöja för mycket och bli övertydlig. Det är en balansgång som är otroligt viktig i denna genre – och Bergmark Elfgren behärskar den till fullo.