Viktor och hans gäng gör inbrott i Ovansjö kyrka. Där finns en värdefull madonnaskulptur som de är ute efter, men också något annat. En sten som inte liknar något annat och som verkar kalla på Viktor. En sten som ger honom krafter.

Parallellt med att Viktor utforskar sin nya makt över människor omkring sig, bryts torkan på den lokala nyhetsredaktionen av ett mord. En ung kvinna hittas död på en badplats. Strax innan har Beata och hennes flirtiga bästis Celia plockat upp en ung man just där, en man som tycks fullkomligt förhäxa Celia men ger Beata kalla kårar. En annan ung man, Krister, har alltid haft ovanligt, för att inte säga övernaturligt, god hand med djur och arbetar på Länsstyrelsens djurskyddsenhet. Plötsligt drabbas han av obehagliga anfall.

Vattnet drar, Madeleine Bäcks debutroman och första del i en trilogi, är ett intrikat nätverk av parallellhandlingar. De utspelar sig på platser som Gävle, Storvik, Torsåker och Hofors, mestadels små, bedagade bruksorter. ”Bruksskräck” är också det begrepp författaren själv lanserat, vilket uppenbarligen fört många recensenters tankar till Mats Strandbergs och Sara Bergmark Elfgrens Engelsfors-trilogi.

Mina tankar går snarare till två tv-serier, svenska Jordskott och amerikanska True Blood. Den senare inte minst för att ondskan i Vattnet drar har en så stark sexuell laddning. Viktor kan få hela orgier att bryta ut med sina nyvunna krafter och Beatas väninna Celia är, lite unket, ett klassiskt slampigt offer. Liksom i Jordskott finns såväl kopplingen till det lokala och till naturen, som den kloka, allmänt ansett galna gamla kvinnan i skogen, bäraren av uråldrig kunskap som är det enda som hjälper mot den nyväckta ondskan.

Gemensamt med Engelsfors har Vattnet drar förstås själva bruksorten, men kanske inte helt det stora hjärta som förankrade Strandbergs och Bergmark Elfgrens tonårshäxor så stadigt hos deras läsare. Vattnet drar är liksom skitigare, vuxnare, mer fylld av småorternas misär med hembräntsmaffia, tristess, alkoholism och brist på framtidstro. Det gör det bitvis svårare att engagera sig riktigt i karaktärerna, men det är samtidigt skickligt skildrade miljöer och människor. Diskbänkrealismen bär över också i det övernaturliga, och där har Bäck definitivt en styrka.

Det är en spännande historia, som utspelar sig på platser man inte är särskilt bortskämd med i litteraturen, och jag kommer absolut att hålla ögonen på när nästa del släpps. Tyvärr ser det inte ut att bli förrän till våren.