Den lilla pojken anar vagt att axet är sött så han tuggar och försöker svälja. Men det är taggigt och sätter sig på tvären i halsen och smärtan är total. Trots att han skriker är det ingen på åkern som tröstar. Tvärtom skrattar man åt den lille. Livets ax är en av Sven Delblancs sista […][...]

Det är en överväldigande tanke att människan skulle vara evolutionens krona på verket. Blev det inte bättre än så? Diktjaget i Axel Winqvists tredje diktsamling Kåta blommor ligger i sängen och diktar, till ljudet av datorns surrande och bland smulor av knäckebröd. Samlingen inleds med att diktjaget proklamerar sin närvaro: ”kära medborgare, här har ni […][...]

Det kan tyckas som om det inte finns särskilt mycket gemensamt mellan en buffel och en mullvad. Den ena lever på vidsträckta slätter över jord, är bastant och majestätisk, den andra lever i den mörka myllan, är blek och ljusskygg och ganska ömklig. Men i Erik Lindman Matas Mullvadens kärlek till buffeln får de två […][...]

Kerro Holmbergs senaste diktsamling Tänka ugglans bo får mig att googla på just ugglor. Även om titeln är metaforisk söker jag efter något konkret som ska hjälpa mig in i dikten. Det behövs inte, ska det visa sig, för det här är dikt som leder läsaren in via den tydliga inledningen och sen gör det […][...]

I romanen Coyote presenteras viltvårdaren Raphaëlle redan på första sidan. Hon besöker en hundkennel och ska köpa en husky. Förhållandena på uppfödningskenneln får inte högt betyg. Med sig tar hon en hundvalp som ”ligger och darrar på sin bädd av hö medan de andra valparna rullar runt tillsammans.” Vidare får vi veta om Raphaëlle att […][...]

Klivet på stigen där du trampat många gånger överväldigar dig. Du känner hur den väl insuttna fåtöljen uppmärksammar hela dig när du kurar där. Väggklockans slag är som en lugnande smekning över din kind. Vissa platser, vissa ting lämnar spår i din kropp. Men det är annorlunda för jaget som inleder romanen Arvejord. När hon […][...]

Hur skriver man en historisk roman där huvudpersonen befinner sig längst ned på samhällsstegen? Slavar, trälar och livegna som inte ens fått ett eget namn är svåra att spåra i arkiven. De flesta betraktades som ting och byttes ut när de var utslitna. Men det hindrar inte författare att försöka, och i svensk kontext finns […][...]

Sanna Manders omslag till Susanne Ringells bok Att avskalas ett liv är fascinerande. Blommor och frukter mot en svart bakgrund. Som en flamländsk väv. En barockmålning. Växterna är hängande, något övermogna i fylliga färger. Flugor på fruktskalen. Kniven längst ner. Redo att skära. Ett ögonblick ser jag fram för mig rosiga, skära inälvor som plockats […][...]

I sitt efterord har Judith Kiros ett citat av Dylan Thomas, där han förklarar en del av sin poetik: ”Jag vill inte uttrycka vad andra människor har känt – jag vill slita bort någonting och visa dem vad de aldrig har sett förut.” Åtminstone för den här läsaren lyckas Thomas med just det. Det är inte […][...]

Östnyländsk landsbygd. Avfolkningsbygd. Men lantmäteriförrättningarna har sin gång. Med män och hundar. Markägare. Men den här gången ute på mossen med lantmätaren Git Laudrup i spetsen blir det inte bara domslut utan också likfynd. I det våta hittas Pekkan. Sorgebarnet. Detta är introt. En sorts prolog – till hela romanbygget – som innehåller de viktigaste […][...]