Kerro Holmbergs senaste diktsamling Tänka ugglans bo får mig att googla på just ugglor. Även om titeln är metaforisk söker jag efter något konkret som ska hjälpa mig in i dikten. Det behövs inte, ska det visa sig, för det här är dikt som leder läsaren in via den tydliga inledningen och sen gör det mycket lätt att dröja kvar: ”Jag duschade mig i fågelvingar/ från en gärdsmygsunge som hamnat i/ vattenkannan och inte kommit loss”.

Fåglarna återkommer genom samlingen. Här är inte bara ugglan och gärdsmygsungen, här är också korpen och flera andra fåglar som inte nämns utifrån sin art. De blir metaforer för det gamla, trygga, men också för det nya, oväntade och väntade. Döden och tiden är högst närvarande, men dikten, liksom diktjaget, närmar sig det med eftertanke. Såhär låter det i ett stycket där jaget tycks befinna sig på ett café:

Ändå har en förändring skett
en omvälvning i cellerna
som härbärgerar våra själar
dem vi är genom alla decennierna
[...]
Kanske är cellerna som fåglar,
jag hoppas det

Tänka ugglans bo har en del gemensamt med Holmbergs förra diktsamling Öronen i jorden. Också här handlar det om ett slags avlyssnande, där naturen och de som befolkar den kan ge svar eller åtminstone fingervisningar kring det existentiella. Det flimrar ett skymningsljus genom dikten som jag tänker mig liknar det på omslagsbilden (som är en målning av Kerro Holmberg). Ljuset rör sig från naturen till de av människan uppbyggda och raserade samhällena, från det personliga till det kollektiva. Såhär fint formuleras det till exempel:

Helt snart är tiden förbi
och skall lämnas som något att ha,
ett ljusnat junivatten i någons territorium

Holmbergs texter går att läsa som förflyttningar genom tid och historia – den egna och men också den gemensamma – de närmar sig kollektiva sorger som krigstillstånd och klimatkris och rör sig tillbaka till de enskilda, ofta kroppsliga upplevelserna. Det är ett poetiskt tillstånd, ett tankesätt som blir extra värdefullt att bära med sig i den här sommaren när krigen och massmorden rasar samtidigt som naturen både bryts ner och återuppstår. De flimrande förflyttningarna i Tänka ugglans bo kommer att följa mig överallt och vidga tanken ett bra tag framöver.

Gå utefter hyllor med andras skallar
Att vi ständigt måste påminna oss om varandra
Varför gjorde vi ingenting?
Varför fortsatte det?

Ja, här finns en rörelse som absolut hör poesin till. Dikten, eller livet, flyttas framåt. Den vidrör en sorts maktlöshet men vittnar också om ett försök att, på ett personligt plan, finna en acceptans i förlusten av dem vi en gång varit och haft.

Vi kommer tillbaka till ugglans bo men diktjaget verkar förvissad om att det är möjligt att befinna sig i ett lämnande och samtidigt vara, om inte tillfreds, så åtminstone lugn i det. En av de sista dikterna är en av de vackraste och mest talande för samlingen:

Det ligger lite sol och kniper precis
vid horisontens rynkade molnbank
När jag går härifrån, lämnar detta
så går jag med vingarna vikta på ryggen
och med nyckelknippan svals