Det kan tyckas som om det inte finns särskilt mycket gemensamt mellan en buffel och en mullvad. Den ena lever på vidsträckta slätter över jord, är bastant och majestätisk, den andra lever i den mörka myllan, är blek och ljusskygg och ganska ömklig. Men i Erik Lindman Matas Mullvadens kärlek till buffeln får de två fungera sida vid sida och likheterna mellan de två tillåts framträda: de är båda ständigt arbetande, som dragdjur och som grävare, och de lever och verkar i elementen och naturen.

Lindman Mata debuterade 2020 med den prisbelönta diktsamlingen Pur. Mullvadens kärlek till buffeln är Lindman Matas fjärde diktsamling och i de fem sviter som samlingen består av visar Lindman Mata upp ett helt spektrum av sin förmåga: det sköra, vackra och ofta ljudande finns här, som en stilla vaggsång:

Den stumma jorden/är stum och full/Mättat löftesrikt syns/ordet tegat blänka

Här finns också en lekfullhet i form av dikter som spänner över hela uppslag i den okonventionellt formaterade storleken på boken – för att inte tala om den grafiskt experimenterande stil som visas upp i bokens andra svit där texten serveras i en närmast oläslig form med text tryckt på text så att orden inte går att särskilja från varandra.

Vad vill Lindman Mata egentligen säga med allt detta? Det är inte helt lätt att urskilja, men med lite välvilja går det att sätta fingret på en genomgående tematik om arbete, kapitalism och naturlighet. Lindman Mata har om inte en politisk agenda så i alla fall ett politiskt ifrågasättande, där buffeln och mullvaden får fungera som symboler för människans inträngdhet i ett system som tagit henne långt bort från berg, floder och stäpper – hon har blivit förpassad till ett grävande och, om man ska tolka in mullvadens symbolik ännu mer, en blindhet inför världen, medan buffeln som varit fri har blivit ett frustande och tungt belastat dragdjur. Man får känslan av att Lindman Mata vill påminna människan om den storslagna naturen och ett lyckligt urtillstånd, långt bort från, som han skriver, ”köpkraft, ränta, ISK”:

Rakt utanför min dörr/finns tre vildheter. Vi/ möter solen blinkande,/ur jordens mörka vrår –

Hade samlingen bestått endast av svit 1, 4 och 5 – vars dikter har en något mer traditionell utformning än dikterna i svit 2 och (delar av) svit 3, hade samlingen haft en fin röd tråd och samtidigt visat upp en bredd, som olika sidor av ett prisma. Den andra och tredje sviten må vara fascinerande i sin uppställning, men innehållet i texten blir här så svår att ta till sig att upplevelsen snarare stannar vid ett halvroat konstaterande att ”jaha, så här kan man göra med text om man vill” än något som tillför till läsningen och vecklar ut temat. Det blir med andra ord mindre lyckat än de sinnliga och fint avvägda bilder som Lindman Mata förmedlar till sina läsare i resterande tre sviter; där går man med på att man inte har alla svar – vem är denna Ilja som återkommer? Vem är ”hon”? Vem är ”du”? Var befinner vi oss egentligen? Och när? – man kan låta sig svepas med i stämningen som Lindman Mata mycket proffsigt väver fram.

Mullvadens kärlek till buffeln är inte en lätt samling att ta till sig. Den kräver noggrann läsning, omläsning och eftertanke. Men är man villig att göra det arbetet, för att tala Lindman Matas språk, finns här mycket fint och viktigt, både i det stora och det till synes lilla:

En mycket liten solvända, ett/fält med vildmorot,/en hand – visst/ska just dessa