Om du inte riktigt har ork att ge dig i kast med en roman men inte är den som uppskattar lyrik, då är det noveller du behöver. Riktigt bra noveller är som praliner, små men fyllda av överraskningar.

Åke Smedberg har åstadkommit sju riktigt fina praliner och bara en av dem är längre än tjugo sidor. Novellerna har ytterligare en likhet med praliner: det är svårt att bara ta en.

På få sidor bygger Åke Smedberg upp den ena tillvaron efter den andra för oss att kika in i. Med sina ord ger han oss mänskliga möten där vi antingen kan känna igen oss eller besöka som nyfikna främlingar.

Alla sju noveller har en lågmäld, nästan ömsint stämning och det lönar sig faktiskt att läsa dem mer än en gång. Åke Smedberg berättar om djupt mänskliga känslor och möten. Ofta får de en otippad slutknorr. Det är en äldre man som hämtar upp sin storebror från vårdhemmet och gör en roadtrip med honom, det är mamman som gör en oväntade deal med sin drogberoende dotter och det är en oväntad kärlekshistoria mellan en ung man på drift och en småbrukarhustru.

Åke Smedberg skildrar inte direkt människor på livets gräddhylla utan det är en serie förluster vi får. Språket är reducerat, det känns som om han vägt varje ord på guldvåg. Det är vackert, berörande och konstigt nog inte det minsta deprimerande.