Den som tror att noveller är mindre värda än tegelstensromaner i litterära sammanhang har inte träffat på den rätta sortens noveller. En riktigt bra novell kan på få sidor bygga upp stämningen och göra oss hemmastadda i berättelsen, introducera någon sorts konflikt och leda den till ett klimax som sedan avslutas på ett trovärdigt sätt. Det är svårare än man kanske tror att göra det på få sidor istället för många.

Hans Gunnarsson har låtit sina elva noveller hänga ihop och alla novellers nav är ett gäng brevbärare. Det är smart gjort av Gunnarsson, eftersom han därmed skaffar sig en kortare startsträcka för läsaren in i själva berättelsen och det är väldigt roligt att läsa när samma personer och ibland händelser dyker upp ur olika vinklar. Han skildrar vår samtid genom brevbärarnas gemenskap med både humor, respekt och stort allvar. Det är berörande och fängslande.

Jag fnissar åt namnen de har på varandra, där skillnaden mellan smeknamn och öknamn är hårfin. ”Armen” har förlorat en arm och ”Lill-Roffe” är son till ”Stor-Roffe”. Jag känner igen det från byn där jag växte upp, där tillnamnen både kunde vara förknippade med utseende och egenskaper eller en bostadsort.

Den första novellen handlar om Göran som följer med sin flickvän på språkresa till Rom. Hans Gunnarsson knyter ihop säcken med att i den sista novellen låta kollegorna resa till Rom som en slags avskedsresa för kollegan Göran som just gått bort.

Språket är ett lättillgängligt talspråk och det enda jag möjligen har att invända, är att alla brevbärare låter lite för lika. Jag hade önskat mig en tydligare skillnad i tonen mellan Bogdan och Bengan, men å andra sidan har de ju varit kollegor så länge att de kanske färgat av sig på varandras språk?