Det börjar på ett tåg som lämnar Lissabon för en färd söderut. En författare somnar i sin kupé och den rutinmässiga föreläsningen byts mot en oväntad övernattning i en okänd stad. I den olivsvarta heta natten möter han en blind man som tar honom till ett sällskap som berättar historier tills dagen gryr.

När Henrik Nilsson debuterar som prosaförfattare gör han det med en samling noveller med höga anspråk. De sju noveller som ryms i Nätterna, Verónica iscensätts alla i eller i närheten av det för Nilsson välkända Lissabon. Men tryggheten omvandlas till främmandeskap. Den inledande novellen heter ”Sista stationen” och det skulle vara passande namn även för hela novellsamlingen. Hos Henrik Nilssons karaktärer tar saker nämligen slut. Livets villkor förändras. Orden tar slut hos en kvinna som fastnat i sitt äktenskap. Ljuset försvinner för en man vilse i en okänd stad. Livet tar slut. Kärleken också. Pianister slutar spela Chopin. Folk förlorar sig själva, andra eller bara hoppet. Dramatiska ögonblick som skälver över Lissabon.

Novellerna är en uppvisning i melankoliska pastischer, där författaren förutom för den portugisiska huvudstaden också visar en särskild böjelse för den nattliga vandraren, den utanförvarande filosofen som tolkar tingen och inte låter en skymning övergå i mörker utan att bifoga en metaforisk reflektion. ”Så också livet”. Och visst är det så att man kan känna igen stilgreppen och scenerier från andra författare – inte minst verkar novellen ”Adrianas tystnad” vara tematiskt inspirerad av nobelpristagare José Saramagos Blindheten. Samma författare verkar även ha varit förebild för den språkliga elegans som präglar novellsamlingen som helhet. Sämre förebild kan man ha.

Med Nätterna Verónica gör Henrik Nilsson en utmanande och vågad debut. Det är noveller om de stora frågorna – inga vardagsbetraktelser. Man skulle säkert kunna uppleva anslaget som väl pretentiöst. Själv njuter jag av en debutant som inte bliver vid sin läst.