ikväll bestämmer du inte över livet, livet bestämmer
inte över dig: allt är en ömsesidig överraskning

Ungefär så, som malmöiten Henrik Nilsson skriver mot slutet av Om det regnar när du kommer till Istanbul, skulle jag besvara frågan: varför reser du?

Hans korta långdikt, behagligt uppdelad i tvåradiga, till versmått obundna, strofer, trippar sig fram på tå i ett regnigt och mörkt Istanbul, och fångar den samtidigt lycksaliga och dystra känslan av att färdas: känslan av att vilja se allt, att vilja stiga på alla färjor, att känna med alla människor och all tid, och samtidigt leva mitt i det obegripliga.

Det är inte turismen han beskriver. Det är ett tillstånd, som gärna uppträder under resor. Ett tillstånd där regn och mörker skänker världen ett filter och en stämning omöjlig att iklä ord. Precis detta outsägliga stannar Henrik Nilsson vid, och låter Gunnar Ekelöfsk.

just i det ögonblicket, när du går under platanerna
på väg mot Besiktas, finns det något som varken

kan redovisas eller undanhållas, något som har med
avståndet till den andra stranden att göra

något ojämförligt, något som inte låter sig avtecknas

Naturligtvis är detta i grund och botten en resa in i existensens essäns, men associationsrikedomen imponerar och Henrik Nilssons ton är så säker och följsam att jag knappt kan hitta några invändningar.

Jo, en sak, men där har säkert andra redan varit och snokat: det heter "fylld till brädden", inte "till bredden".

Dikten avslutas euforiskt och vemodigt genom att duet – texten är ett enda långt imperativ – uppmanas att uttala det där outsägliga, "du har något att säga dig själv som bara kan sägas när det har blivit mörkt i Istanbul", och i samma ögonblick konstaterar Nilsson att det kommer att fortsätta regna i staden:

regna tills regnet blivit din enda instruktion

regna tills allt du har förlorat lyser
regna tills du själv har blivit regn.