Novellsamlingen Meddelande består av ett större antal tidigare publicerade och några nyskrivna noveller. Tonfallet och stilen i berättelserna är mycket varierande och visar tydligt hur hennes berättarkonst har utvecklats under åren. De tidigaste berättelserna i novellsamlingen baseras på material från fyrtiotalet och återspeglar en ungdomlig nyfikenhet och lättsinne. Några av berättelserna bär synliga spår av egna upplevelser i form av barndomsminnen, hågkomster från studietiden, erfarenheter från kriget, skärgården samt skapandets lust och förtvivlan.

I de nyskrivna novellerna från mitten av nittiotalet ser man tydligt hur hon kämpar med åldrandets vedermödor, inte helt utan ironi. Tove Jansson tillbringade själv många somrar på den lilla skärgårdsön Klovharun i Pellingearkipelagen i Finska viken, tillsammans med livskamraten Tuulikki Pietilä. Jag måste medge att jag läste novellsamlingen med rätt stora förväntningar, medveten om att hon själv hade ambitionen att vara någonting mer än en barnboksförfattare och -tecknare. Men den prosa som hon i novellsamlingen riktar specifikt till vuxna har inte samma genomslagskraft som barnlitteraturen.

Novellerna saknar muminböckernas originalitet och känsla för det psykologiska. Några noveller känns obearbetade och kunde ha blivit suggestivt mycket starkare om hon haft förmågan att sätta punkt och låta läsaren tänka själv. Speciellt i berättelsen om sommarbarnet Emil flackar hon hit och dit och gör det svårt för läsaren att följa intrigen och den slutliga poängen. Ibland går hon alldeles för långt och blir onödigt pratig av sig, när hon försöker förklara och räta ut de frågetecken som berättelserna skapar.

Bäst fungerar de historier där hon låter huvudpersonerna föra ett existentiellt resonemang. Det gäller speciellt berättelserna ”En kärlekshistoria” och ”Ekorren”, i vilka två älskande för en dialog om en staty som mannen vill köpa för sitt konstnärsstipendium samt hennes desperata försök att hjälpa en ekorre övervintra på ön där hon bor.

Men hennes försök att skildra mänskliga relationer blir i många stycken ytliga och hon lyckas inte alltid på ett trovärdigt sätt återge sinnligheten, djupet och intensiteten i ett förhållande, vare sig det gäller man-kvinna eller kvinna-kvinna. Men det finns undantag, liksom novellen ”Wladyslaw”, som handlar om ett möte mellan två åldrande konstnärer, när idéerna tagit slut och nyfikenheten måste väckas till liv för att kunna ge skaparkraften ny energi.

Även om novellsamlingen inte är direkt självbiografisk så är boken intressant läsning, speciellt om man vill bekanta sig med de miljöer och problemställningar, som hon hämtat ur sitt eget liv. Det ger en inblick i hennes liv som få läsare av muminböckerna känner till.

Trots sina brister känns mycket av materialet äkta och har en närhet och värme som gör att jag med säkerhet kommer att läsa boken på nytt, när den fått ligga på bokhyllan en tid. Därför blir helhetsintrycket av boken en åtta.