Att försöka påverka mäns beteende genom att förvägra dem sex, det är ett litterärt tema med antika anor. I Aristofanes komedi Lysistrate lyckades kvinnorna i Aten och Sparta få männen att sluta fred genom sin ”kärleksstrejk”.

I Åsa Hellbergs ungdomsroman Sexstrejken är det tjejerna på en gymnasieskola som utlyser en sexstrejk, men det är inget krig männen emellan de vill stoppa. De är istället killarnas lågintensiva, vardagliga krig mot tjejerna, strömmen av sexistiska okvädningsord och oombedda dickpics, de vill ha slut på.

Det är mer kontroversiellt än man skulle kunna tro (eller vilja tro). De taskiga killarna opponerar sig naturligtvis, de ”schyssta” killarna vill inte bli indragna, och somliga tjejer föredrar de tuffa killarnas sida. Inte heller lärarna och skolledningen, med något undantag, uppskattar att tjejerna ställer till bråk.

I centrum för handlingen står tre bästa vänner: den engagerade Majken, den blygare Vilda och populära Belle. De är sådana där osannolika bästisar trots sina olikheter som väl mest bara finns i böcker. Berättare är den musiga Vilda, som naturligtvis också är den med den stora potentialen att inspireras av sina modiga vänner och utvecklas.

Lite så här uppfattar jag till en början Hellbergs berättelse. Lite klyschig och stolpig, men välmenande. Det slutar den i och för sig inte att vara, men så lägger författaren till ett betydligt mörkare stråk, en gruppvåldtäkt och förövare som inte drar sig för något för att hindra sitt offer från att ställa dem inför rätta.

Jag kan förstå ambitionen att ta upp på en gång de vardagliga trakasserierna och de grövsta övergreppen, men här tycker jag att Hellberg försöker skriva uppbygglig light-feminist-feelgood och vara Katarina Wennstam på samma gång, och det blir mest lite skevt och konstigt. Det blir för många olika nivåer och för många perspektiv. Jag får aldrig riktigt chansen att som läsare landa i något av dem.

Att sen hela konceptet med sex som något tjejer kan förvägra killar – som killarna med andra ord har större behov eller begär efter än tjejerna – känns en smula gammeldags och unket, ja, det orkar jag inte ens gå in på.